Nu är dom här

Igår kom Arcola Theatre till Sverige med sin föreställning ”The Mare Rider”. Den ingår i ”Europe Now” ett internationellt projekt som Riksteatern tagit initiativ till. Förutom Arcola Theatre från London och Riksteatern ingår Talimhane Tiyatroso från Istanbul, Ballhaus Naunstrasse från Berlin och Rast Theatre från Amsterdam. Teatrarna sätter upp pjäser om vårt samtida interkulturella Europa. Målet är att skapa en struktur för utbyten av föreställningar mellan teatrarna och länderna. Sveriges bidrag är ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri som har turnépremiär 5 mars i Borlänge, i april gästspelar den i London.

Kulturnytt var på plats när ensemblen gick in på Södran. Lyssna gärna; http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5448925

Här intervjuar Kulturnytts Isa Andersson regissören Mehmet Egen och Kathryn Hunter som spelar huvudrollen i ”The Mare Rider”. 

  Närmast väntar spelningar i Gävle den 20/2, Sundsvall den 21/2 och i Umeå den 24/2.

Vad gör du på Region Skånes mingel Birgitta Englin?

Jag träffade bland annat regionens nya kulturchef, Gitte Grönfeld Wille från Köpenhamn som är dramaturg i botten.  Det är alltid intressant att lyssna på röster från olika delar av landet. Det ser så olika ut beroende på hur man utvecklat sina respektive regionala kulturplaner. Skåne är aktiva i att kommunicera och är öppna för diskussion kring sina analyser, de släpper in medborgare, institutioner och organisationer i det de gör. Det är spännande. I Skåne ställs inte heller saker mot varandra, t ex olika kulturer, centrum mot periferi eller gammal mot ung. Istället försöker man skapa en politik där alla olika faktorer ses som en resurs för utveckling. Skåne är en av OECD:s mest innovativa regioner. (OECD har 34 medlemsstater och är en förkortning för Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, Organisation for Economic Co-Operation and developmen).  Det är jättekul att Riksteatern har en så stark regional förening och så många fantastiska lokala föreningar i Skåne. Det är också glädjande att det finns en efterfrågan på fria grupper och institutioner från Skåne, till exempel Malmöoperans små platsproduktioner. Dom är intressanta för hela landet.
Birgitta Englin i samspråk med region Skånes nya kulturchef, Gitte Grönfeld Wille.

 

Minglet invigdes av Pia Kinhult, regionstyrelsens ordförande i region Skåne

Nu börjar vi!

Idag var det kollationering på ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri, regi: Farnaz Arbabi. Premiär på Malmö Stadsteater 18 januari 2013. Pjäsen ingår i Europe Now, ett samarbete mellan teatrar i Europa som Riksteatern tagit initiativ till för att skapa ett nätverk  för utbyte av interkulturella berättelser.  Regissören Farnaz Arbabi ( i mitten),  ljussättaren Carina Persson (t.v.) och Anna Soléi Tryggvadottír (t.h.), kompositör och ljuddesigner presenterade en modell av scenografin och berättade hur ljud och ljus kommer att funka i föreställningen.

Vad gjorde du i Litauen, Birgitta?

 Hej Birgitta, du är nyligen hemkommen från Vilnius. Vad gjorde du där?  
Jag var inbjuden för att prata på en konferens om hur interkulturellt utbyte kan bygga broar inom Europa och mellan Europa och världen utanför. Det är ECA, European Council of Artists som arrangerar. ECA är ett råd och nätverk för organisationer som representerar yrkesutövande konstnärer i Europa. Ambitionen är att kunna påverka den europeiska kulturpolitiken och konstnärers möjligheter att vara verksamma. Kanske också påverka konstnärer så att dom tar aktiv del i att forma en europeisk union som inte är en sluten borg mot resten av världen, utan något som kan vara en interkulturell union  som är öppen för utbyte  och utveckling.

Konferensen har rubriken Art as a Bridge Builder – Cultural Diversity in European Communities. Vad pratade du om?  
Jag utgick från den resa vi gjort i Sverige, en resa som inte på något sätt har nått sitt slutmål. När jag läser Vanja Hermeles bok ” In som ett lamm ut som en tigrinna” där hon väver samman sitt liv med de normkritiska granskningar hon gjort av kultursektorn så häpnar jag över hur rasistiskt och chauvinistiskt många chefer uttrycker sig. De skulle inte formulera sig så idag. Vi har alla lärt oss något och vi fortsätter lära oss utifrån att upptäcka världen och konsten med andra perspektiv än det egna. Sen talade jag en del om betydelsen av att inte låsa in konstens utveckling utan stimulera våra institutioner att samverka både inom sektorn men också med andra samhällsområden. Och om möjligheten att utveckla konstnärliga processer och färdiga verk på den virtuella arenan.  Jag tycker också det är viktigt att undersöka hur de som skapar och brukar konsten på den virtuella arenan kan utveckla och bygga broar till våra scenkonstinstitutioner och de fantastiska konstnärer vi har där. Både tekniken och migrationen utmanar synen på nationer, institutioner, kulturen och konsten. 

 Birgitta Englin pratade på konferensen ”Art as a Bridge Builder, Cultural Diversity in European Communities” i Vilnius i helgen

Var det något särskilt som gjorde intryck på dig under konferensen?
Gottfried Wagner som tidigare var ansvarig för European Cultural Foundation, talade om behovet av att bygga unioner. Vi kan och ska kritiskt granska EU-komissionen och EU-parlamentet,  men vi ska  också  titta på vilken betydelse EU har haft för  en lång period av fred, för ett ökat  utbyte av  kultur och  för arbetet mot rasism. Det finns mycket kvar att göra men det blir inte lättare om unionen faller sönder. Därför menade Gottfrid Wagner att konstnärer liksom alla andra grupper måste formulera sig och ta tillvara den makt och möjlighet de har att påverka. Hans oro för tilltagande nationalism och kulturrasism delar jag. Sverigedemokraternas kulturpolitik för en mer homogen och likriktad kultur är odemokratisk och  utvecklingsfientlig.  

 

 

Kolbrun Halldorsdottir, Island, President of the European Council of Artists.

Kolbrun Halldorsdottir, i ditt välkomsttal nämnde du inspiration som riktlinje för konferensen och sa att Birgitta Englin är en av de personer som inspirerat dig. På vilket sätt har hon gjort det?  
Jag lyssnade på henne på ett möte i Helsingfors där hon berättade om hur Riksteatern jobbar med föreställningar på flera språk för att teatern ska komma fler till godo och öppna dörrar. Hon berättade om föreställningar på turkiska, bosniska, persiska och att de sänds över nätet för att nå fler i Sverige. Vad som hände var att de även nådde en publik utanför landets gränser. Det är ett fantastiskt sätt att använda tekniken på, jag tycker Birgitta Englin och Riksteatern visar vägen som brobyggare. Det är otroligt inspirerande. Hon berättade också om hur Riksteatern satt upp föreställningen ”Vem sover i natt?” om ensamkommande flyktingbarn. Pjäsen är skriven och spelades av Ubah Musse som kom till Sverige från Somalia. Genom Riksteatern fick hon berätta sin historia. Ubah var med på konferensen i Helsingfors. Hon var helt fantastisk, jag tror hon knockade oss alla.

Ikväll spelas Hamlet på kurdiska

Ikväll kan man för första gången se Hamlet på kurdiska. Hinner du inte till kl 19 så spelas den i morgon samma tid, på Södran. Intresset är stort. Här förbereder sig pressen för intervjuer, media både inom och utanför landets gränser fanns på plats i eftermiddags.

Gertrud spelas av Rojda, stor kurdisk sångerska. Här intervjuas hon av Kulturnyheterna. Inslaget som innehåller fler intervjuer sänds ikväll om allt går som det ska.

 

Snart börjar repetitionerna av ”Jag ringer mina bröder”

Om några veckor börjar repetitionerna av ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri. Farnaz Arbabi regisserar. Premiär blir det i januari på Malmö Stadsteater. Förberedelserna är redan igång. Idag togs lite bilder.

Nyckelordet är tillsammans

– Jag jojkade som barn men blev tillsagd av prästen att sluta. Han sa att jag aldrig skulle komma till himmelriket om jag jojkade. Jag blev förtvivlad, gick hem och grät och pratade med Nils Aslak Valkeapää, en förgrundsgestalt inom den samiska kulturen, och berättade vad som hänt. Vad i hela världen ska du till ett himmelrike där jojken är förbjuden för, undrade han. Det svaret blev något av en vändpunkt för Åsa Simma, idag dramaturg vid Internationellt samiskt filmcenter i Kautokeino och en av de som deltog när den samiska kulturen presenterades  på Filmhuset i Stockholm. Hennes berättelse är inte unik. Flera föredrag beskrev samernas situation som ursprungsbefolkning, det gavs också flera prov på samiskt kulturutövande, från design och jojk till litteratur, scenkonst och intressanta diskussioner om vad som är samisk kultur och hur den kan se ut idag.

Bakom arrangemanget stod Umeå 2014, ett kulturhuvudstadsår som tar avstamp i den samiska kulturen och ett nordligt perspektiv. Programåret kommer att vara indelat i åtta samiska årstider med ett större arrangemang vid varje årstidsväxling. För att sprida kännedom om den samiska kulturen och dess samtida uttryck bjöd man in kulturinstitutioner och organisation in till dagen som fått rubriken Diehttu gáldu, Kunskapskällan. En av deltagarna var Birgitta Englin som satt med i den avslutande paneldebatten.

Varför är du här idag?
-För att prata om Umeå som kulturhuvudstad 2014 ur ett samiskt kulturperspektiv. Det är en viktig fråga för oss i Riksteatern och viktig för de arrangörer som nu har ett jättejobb framför sig. Vi har många kunniga föreningar som arrangerar samisk kultur, det är en kompetens som är bra för hela Riksteatern.

Harriet Nordlund, skådespelerska och regissör är en av de som sitter i det samiska konstnärliga rådet för Umeå 2014.

Vad kan en sån här dag få för betydelse?
Förhoppningvis ger den en bakgrund till den samiska kulturen och inspiration att sprida den, det är därför vi arrangerar den här dagen.

Vad kan man göra om man som kulturinstitution blir intresserad?
-Jag svarar med ett samiskt ord – oudasbardu, tillsammans. Jag tror det bästa sättet är genom samarbete, ta kontakt med de samiska konstnärer och institutioner som finns. Och sätt den samiska kulturen i ett sammanhang, se den som en av många ursprungsbefolkningars kulturer. Vi är ju 300 miljoner över hela världen.

Även media fanns på plats. Här intervjuas Birgitta Englin av Olle Keijonen, samiska redaktionen vid Sveriges Radio.

 Läs mer på www.umea2014.se

Mår vi bättre av kultur?

I går måndag, arrangerade Riksdagens Kultur och hälsa förening ett seminarium på Operan i Stockholm. Dagen innehöll många programpunkter, allt från forskare som redogjorde för hur kultur påverkar hjärnan i positiv riktning till praktiska övningar med allsång som satte fart på endorfinerna. Bland de medverkande var Riksteaterns VD Birgitta Englin.

Mår vi bättre av kultur Birgitta?
Ja, jag tror man mår bättre av kultur, men jag tror det är viktigt att man får möjlighet att utveckla den egna kulturen genom att röra sig mellan olika kulturer. Därför är tillgänglighet så viktig. Jag säger som Bengt-Otto Ottosson i Valdemarsviks teaterförening, ”Man ska inte behöva gå under kulturellt bara för att man bor i Valdemarsvik”.

Birgitta var inte den enda som deltog från Riksteatern. Gunilla Vestin Wallin från Tyst Teater  gav ett stycke ur föreställningen ”Kärlek, drömmar och fjärilar”.  Gunilla berättade också om att hon möter en stor hunger efter kultur för döva. Det märks inte minst genom att publiken deltar aktivt med med sina egna berättelser.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth  medverkade också. Hon sa bland annat att kultur inte bara är en framtidsfråga utan en överlevnadsfråga. Utan kultur är vi bara tomma skal sa hon bland annat.

Birgitta Englin, vad gör du på bok&biblioteksmässan?

Birgitta Englin– Jag har precis suttit i panelen för att diskutera framtidskommissionens första rapport som handlar om kulturen.

Hur kommer det sig?
– Det arbete vi gjort på Riksteatern för att kulturen ska ses som en helhet där till exempel ideella och professionella insatser är båda viktiga för ett spännande och rikt kulturliv. Betydelsen av ideella insatser lyfts i rapporten precis som betydelsen av ett kulturliv där många kan och vill delta.

Vad betyder rapporten för en lokal Riksteaterförening?
– Den visar att föreningar och ideella insatser är viktiga. Kulturen bör ses som en helhet och den förlorar på att skapa falska motsättningar mellan olika aktörer. Att människor kan verka där dom bor. Det är avgörande för att vi ska få ett hyfsat rättvist samhälle öppet samhälle där alla utifrån sitt perspektiv vågar och vill delta. Om synen på värdet av ideella arbetet återupprättas och påverkar riktlinjerna för hur samhället ska se ut om 50 år så tycker jag våra teaterföreningar ska vara väldigt stolta.