Tankar kring det offentliga rummet och samtalet

I år är det åttonde gången jag är i Almedalen. Första gången var 2005. Då fanns inte ett enda program med fokus på kulturen. Det året genomförde Riksteatern Kulturpartikuppen med den egna föreningen Plural och i hamnen arrangerade vi debattboxning tillsammans med de lokala teaterföreningarna. Efter det har både det politiska och mediala intresset för kulturfrågor ökat. Det glädjer mig också att det är fler arrangörer utanför kultursektorn som bjuder på samtal om kulturens roll och relevans för yttrandefrihet, regional tillväxt, ideellt engagemang, demokratisering och andra samhällsområden.

Jag kommer själv sitta i ett par paneler och samtal under Almedalen. I ett av dem kommer vi diskutera samhällsbyggnad ”Husby, skyskrapor, strandskyddet, och kommunens marknadsmonopol- dags för en samhällsbyggnadsrevolution?” För mig är det som alltid viktigt att frågan om medborgarnas delaktighet och att en mångfald av erfarenheter finns närvarande, oavsett diskussionsämne. Frågan om hur vi möter utmaningar och hur vi möjliggör innovationer och lösningar som ger hållbart öppna och jämlika samhällen. Vad är det som gör att människor vill delta och engagera sig? Vad behöver kultursektorn göra för att inspirera och öppna sig för ett breddat engagemang och deltagande?

I en kommande artikel i Pan European Networks EU-baserade magasin, Government har jag utvecklat de här tankarna mer. Artikeln kan du läsa här (eng).

Jag tar gärna emot vad du eller din teaterförening tycker om Riksteaterns roll i samhället, inom och utanför kulturpolitiken. Så, kontakta mig om du vill dela med dig av dina tankar och idéer.

Trevlig sommar!

Släpp in kulturlivet i maktens landstingskorridorer!

Samverkansmodellen har påverkat Sveriges kulturliv sedan den infördes förra året.  Hela Sveriges kulturliv faktiskt, men inte Stockholms läns.  Ingenstans i länet, varken i våra kranskommuner, vår glesbygd eller  vår  skärgård  existerar  samverkansmodellen. Konsekvensen är att  kultursfären och det civila samhället har möjlighet att påverka det regionala kulturlivet och kulturplanerna överallt – förutom i  Stockholms län . Som vd för Riksteatern och ordförande för den regionala föreningen Riksteatern Stockholms län  vill vi ändra på det.

Vi vill bidra med kompetens till kulturlivet i stort, och till utformningen av kulturplan en  i Stockholms län mer specifikt. Vi vill påverka kulturpolitiken, precis som våra kollegor i Riksteaterns föreningar  i resten av Sverige har möjlighet att göra. Vi vill se att samverkansmodellen införs även i Stockholms län.

Tillgång till kultur, möjligheten att utöva den, att uppleva den, att ta ansvar för den, är en demokratifråga. Ytterst handlar det om medborgarnas initiativ och ansvar. Inom Riksteatern i Stockholms län arbetar många människor. Här finns människor som tar stort ansvar och har mångårig kompetens om hur man arrangerar föreställningar på bästa sätt, hur man samverkar med producenter, med utövare, med arrangörer, med civilsamhället, och många fler. Vi jobbar i hela länet –  i kranskommuner, i förorter, i glesbygd – och vi har mycket att bidra med. Inför samverkansmodellen i kulturlivet i Stockholms län.    Det bör inte vara Stockholms stadshus som ensamt äger länets kulturfrågor.  Släpp in kulturlivet i maktens landstingskorridorer!  

Birgitta Englin, VD för Riksteatern och Marianne Pihl, ordförande, Riksteatern i Stockholms Län

Shahin Najafi behöver samma stöd som Salman Rushdie

På samma sätt som opinionen tog ställning för Salman Rushdie och litteraturen måste den nu höras för musikern Shahin Najafi. Våra scener och kulturinstitutioner kan idag vara både lokala och globala arenor för det fria ordet och den fria konsten. De iranska religiösa auktoriteterna anser att Shahin Najafis låt ”Naghi” förolämpar en iman med samma namn. En fatwa får aldrig bli sista ordet. Vi är många – konstnärer, kulturchefer, politiker och partiledare – som kan visa vårt stöd för Shahin Najafi.

Shahin Najafi har besökt Sverige flera gånger. 2010 var han en av artisterna i den iranska hiphopgala som Riksteatern arrangerade i satsningen Voices of change. I april 2011 turnerade han med en egen konsert i Riksteaterns regi.

Att Shahin Najafi fått en fatwa visar hur viktigt det är att svenska scener fortsatt är öppna för konstnärer som vågar stå för yttrandefrihet och demokrati både innanför och utanför Sveriges geografiska gräns. Det visar också att det stöd som finns idag för författare och journalister, bland annat i form av fristäder är viktigt och behövs även för musiker och andra konstnärer. Våra svenska scener och kulturhus är viktiga fristäder för det fria ordet och för många olika konstnärers frihet.

Kränkningar av yttrandefrihet och demokratiska rättigheter drabbar idag både lokalt och globalt. Precis som kampen mot förtrycket lokalt också får global effekt. Sverige har en kulturpolitik som värnar yttrandefriheten och en utrikespolitik där arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter är prioriterat och centralt i alla UD:s politikområden. I UD:s promemoria från mars 2012 om strategi för särskilda insatser för demokratisering och yttrandefrihet sägs bland annat ”Regeringen anser att stater har både en rätt och en skyldighet att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter och därmed ett moraliskt ansvar att stödja individer, grupper och organisationer som utsätts för stora risker i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Att tysta Shahin Najafi kränker rättigheten att skapa något för en bättre värld. Att hota en ensam konstnär syftar till att tysta skrämma alla som förmedlar hans text vidare, alla som inspireras att göra en egen text, egen musik som fritt uttrycker krav på ett bättre liv i Iran eller Sverige. Det är en kränkning av yttrandefriheten.

I Shahin Najafis populära låt ”Naghi” beklagar han situationen i Iran och ber imamen göra något nu istället för att vänta på den 12:e imamen som ska ha en enorm möjlighet att påverka och är mer benägen att trotsa politiska auktoriteter och religiösa föreställningar, men han verkar inte komma och något måste göras nu. Det är innehållet i den sång som föranlett en fatwa mot Shahin Najafi. I hans fall står dessutom nyhetssajten asremrooz.ir nära knuten till den iranska regimen, bakom en kampanj för att Najafi ska hängas. En belöning på 100.000 dollar har dessutom utfästs för hans huvud.

Shahin Najafis röst är farlig för den når in i Iran, den når exiliranier, den når dig och mig.

Kollegor: Om vi inte bidrar till att röster hörs från länder som sanktionerar våld mot sina egna medborgare som i Iran, så påverkas samhällsklimatet också hos oss. Yttrandefriheten stärks i flera länder, flera sammanhang, om vi tillsammans skapar forum för dessa röster. Även i de mest politiskt stabila stater behöver demokratin erövras gång efter gång. Det är hög tid att tillvarata kulturens roll och relevans för demokratifrågor på den globala arena som är kulturens idag.

Shahin Najafi är långt ifrån ensam. Nyligen dömdes rapparen El Haqued till ett års fängelse i Marocko. Han döms för sin kritik mot förtal av polisen. Rappare, skådespelare, graffittimålare, poeter, filmare och författare tar idag stora risker för att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter. Hur kan Sverige som stat stödja dem? Hur kan vi bättre ta tillvarata kulturens roll och relevans för demokratifrågor på den globala arenan?

Den konst som nu förändrar världen har sedan längre lämnat föreställningen om att den är nationell. Den är lokal och global på samma gång, den förändrar lokala förutsättningar genom att globalt ge människor möjlighet att vara deltagande i den. Låt oss delta.

Riksteatern kommer att fortsätta satsningen Voices of Change.

In English: http://www.riksteatern.se/content/shahin-najafi-deserves-the-same-support-as-salman-rushdie

Om Shahin Najafi

Shahin Najafis låt finns översatt här: http://www.ethicalear.com/2012/05/english-translations-of-shahin-najafis.html

Shahin Najafi tvingades verka under jorden under sina år I Iran eftersom hans musik var förbjuden av regimen. Han flyttade till Tyskland 2005 där han blev medlem I gruppen “Tapesh 2012”, en grupp som framför politiska låtar på persiska. I sin musik tar han politisk ställning för kvinnors rättigheter och emot religiös extremism, sociala orättvisor och sexism. I februari 2010 medverkade Shahin Najafi tillsammans med flera andra artister i en iransk hiphopgala och gjorde en egen turné 2011. Både galan och turnén besökte Stockholm, Göteborg och Malmö och var en del av Riksteaterns fortfarande aktuella temasatsning ”Voices of Change”. Under temat uppmärksammar Riksteatern artister som genom sitt konstnärskap vill verka för demokrati och yttrandefrihet.

En dag att påverka…

Idag möter Sveriges kulturminister sina nordiska kollegor på ett möte i Nordiska ministerrådet i Oslo. Riksteatern har nu tillsammans med en rad nordiska kulturaktörer presenterat sina krav på EU:s nästa kulturprogram Kreativa Europa 2014-2020 till de nordiska statsråden. I ett gemensamt yttrande framhöll vi bland annat att publikutveckling inte enbart tolkas i kvantitativa termer som publiksiffror, utan även i kvalitativa termer som tillgång till kultur, samt kulturens utbildningsaspekter.

Vi betonade även vikten av att alla nordiska länder ska se över och åtgärda brister i nationella och nordiska kulturstöd så att de bättre samspelar med Kreativa Europa och därmed ökar möjligheterna för nordiska kulturaktörer att ta del av EU-stöd och internationell samverkan. För att garantera att alla nordiska kulturaktörer, stora som små, ska kunna delta i Kreativa Europa på samma villkor, är det därför av stor vikt att alla nordiska finansieringsstrukturer stödjer internationellt nätverkande, vilket är en grundförutsättning för att bilda partnerskap.

Kulturministrarnas möte i Oslo infaller mindre än en månad innan alla EU:s kulturministrar förväntas ta ett delbeslut om Kreativa Europa i EU:s Ministerråd den 10:e maj, under ledning av det danska ordförandeskapet.

Europeiska kommissionen har föreslagit en blygsam, men procentuellt sett viktig ökning av det nuvarande stödet till EU:s kulturprogram. Kultur och kreativa näringar står för 2.6 % av EU:s totala BNP, och växer 12 % snabbare än övrig ekonomi i medlemsstaterna. Det vore därmed rimligt att dagens budget för kulturprogrammet som utgör 0.05 % av EU:s sammanlagda budget, det vill säga ca. 11 Euro cent per EU-medborgare per år, höjdes. En ökning skulle vidareutveckla kulturutbudet, och bidra till interkulturella dialoger nödvändiga för ett öppet, konstnärligt innovativt och demokratiskt Europa. En budgetökning är också relevant för att säkerställa landsbygdsutvecklingen som idag är en stor utmaning för EU:s tillväxt- och socialpolitik. Ett stärkt kulturprogram är även viktig för internationalisering av Sveriges och Europas kreativa närningar på den globala kulturarenan.

Många medlemsländer, däribland flera av de nordiska, har inte ännu tagit en proaktiv och stödjande ställning till den föreslagna ökningen i Kreativa Europa. Riksteatern vill uppmana den svenska regeringen att stå för en mer effektiv och rättvis omfördelning av EU:s kommande budget.  Vi välkomnar därför Europeiska kommissionens förslag till nytt kulturprogram och står bakom kraven som lagts fram av den europeiska kampanjen we are more – act for culture in Europe. Jag vill uppmana alla teaterföreningar att stödja kommissionens förslag och stå bakom we are more’s manifest.

För att skriva under manifestet och för mer information, se:
www.wearemore.eu 

För yttrandet i sin helhet, se bilagan:
Kreativa Europa Nordiskt yttrande april 2012 (pdf)

Birgitta Englin

Nya modiga konstnärer utvecklar både konsten och demokratin

I dag är jag en av dem som ställer mig bakom en debattartikel om yttrandefrihet. Som vd för Riksteatern vill jag ta varje möjligt tillfälle till att värna den fria kulturens roll i vårt samhälle där yttrandefrihet är en viktig grund. Därför var det självklart för mig att underteckna det här uppropet i Aftonbladet: Stoppa censuren av svensk hiphop Texten som tar avstamp i situationen för svenska hiphop-artister, är viktig av flera skäl.

Jag tycker så här: Människors vilja att uttrycka sig genom kultur – det må vara teater, musik eller något annat – är en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Att begränsa människors uttryck, genom censur eller hot, är aldrig en framkomlig väg. Även om ett konstuttryck beskriver en verklighet som inte är allas, även om en del upplever det man vill uttrycka som fruktansvärt och provokativt, så är censur aldrig rätt väg att gå.

När man censurerar och kränker yttrandefriheten förhindrar man människor att börja föra dialog om det man tycker olika om. Med censur påstår man att vi medborgare inte klarar av att tillsammans att samtala, påverka och utveckla varandra och det samhälle vi delar och lever i.

Man kan censurera öppet och förbjuda men man kan också censurera genom att osynliggöra och inte ge möjlighet till möten eller att fritt få utöva sin konst.

Jag hoppas att politikerna ska förstå att många och olika konstnärer och konstformer är viktigt för demokratin i kulturen och samhället. När man som politiker låter polisen bestämma vilken konst som är skadlig eller farlig eller om man bara vill stå upp för det etablerade, då börjar man som politiker representera systemet istället för medborgarna.

I dag är endast 3% av befolkningen medlem i ett parti, därför är det viktigare än någonsin att ge sig tid att lyssna på många olika medborgare och människor.

För det är bättre att lyssna och våga prata med människor om varför de upplever att deras verklighet inte syns och  acceptera den konst och kultur som försöker uttrycka den verklighet som inte syns eller diskuteras tillräckligt.

Vi ska vara stolta över att ha starka hiphopkonstnärer här i Sverige som ifrågasätter makt och normer i samhället på samma sätt som deras kollegor i länder där yttrandefriheten onekligen kränks systematiskt och våldsamt. Riksteatern kan också vara stolta för att vi även kan vara en arena för dessa modiga konstnärer som ifrågasätter makt och normer också utanför våra svenska gränser.

Vid flera olika tillfällen har Riksteatern kunnat presentera ett flertal iranska hiphopartister som är verksamma i Iran och andra länder. Vi ska vara stolta över att kunna vara en arena för dem att nå ut med sin musik och budskap som bidrar till att människor orkar fortsätta tala och fantisera om  den demokratisering som just nu kanske känns avlägsen. Men om människor sluta drömma om förändring, förbättring, utveckling, vad händer då i världen?

För mig, och andra, som sitter på chefspositioner i kulturvärlden handlar det om att skapa förutsättningar för fler att både fantisera och realisera. Jag, som företräder en folkrörelse vars medlemmar har gett mig i uppdrag att ”skapa mentala krockar på många språk för att sätta känslan och tanken i rörelse”, är stolt. Idag turnerar Riksteatern både ”En Dåres sånger” och ”Art of the Streets”.

Det ena är en föreställning om Gustav Fröding som ställdes inför rätta för att han publicerat dikten ”En morgondröm” som beskriver ett samlag. Den föreställningen möter en stor och uppskattande publik samtidigt som vi snart ska möta en lika stor och uppskattande publik för hiphop-kulturens olika utövare i Art of the Streets. 1896 såg man bara det farliga och normupplösande i Frödingsdikt liksom man idag bara ser det farliga och normupplösande i graffittikonsten.

Det är skönt att vi kan se i backspegeln att Frödings diktning överlevde rädda politiker och maktmissbrukande tjänstemän. Jag hoppas vi om några år kan se i backspegeln hur modiga iranska rappare bidragit till att talet är fritt i Iran eller och att graffitin erkänns och lagligt kan utövas. Jag hoppas vi ser ett samhälle där vi uppskattar ”mentala krockar på många språk som sätter våra tankar och känslor i rörelse”. Jag hoppas att vi i framtiden inte är rädda, snåla och vakar på vad som är ”rätt” eller ”fel” kultur. Jag hoppas vi anser att människor på riktigt är lika mycket värda oavsett om de är unga, gamla, svenska eller osvenska, sjuka eller friska, hip-hopare eller prima ballerina.

Men för det behövs både Fröding och nya modiga konstnärer som hjälper oss att utveckla både konsten och demokratin.

Utmanande fortsättning som vd och några rader om Riksteaterns nya vice vd

Igår träffades Riksteaterns styrelse för ett styrelsemöte. Sedan tidigare har jag fått frågan om jag vill att fortsätta som VD. Det vill jag. Jag har med glädje tackat ja och det känns roligt och utmanande att få fortsätta det arbete som många tillsammans har drivit  i Riksteatern.     

Riksteatern har vunnit många segrar de åren som har gått. Tack vare insatser från ideellt aktiva i Riksteaterns föreningar, medlemmar, konstnärer och medarbetare har vi kunnat expandera och utvecklat verksamheten för framtiden trots ekonomiskt svåra tider och stora omvärldsförändringar. Men många utmaningar återstår för att säkra Riksteaterns överlevnad och utveckling. Riksteatern måste få fortsätta att vara en folkrörelse som äger en producerande och turnerande teater.  Att utveckla samspelet mellan våra regionala, lokala och nationella verksamheter kommer vara en viktig fråga att arbeta vidare på. Ett bra samspel kommer också att bidra till att vi bättre lyckas fortsätta utveckla hur vi synliggör och kommunicerar Riksteaterns samlade och helt fantastiska verksamhet till världen runt oss.

Därför har styrelsen fattat även fattat ett beslut om att utse stabschef Helena Salomonson till vice VD. Som vice VD kommer Helena att fortsatt arbeta med politisk påverkan, opinionsbildning och strategisk utveckling. Helena har också fått ett uppdrag av styrelsen att se över på vilket sätt VD-stab, ekonomiavdelningen, HR-avdelningen och IT kan samverka och finna ännu bättre former för att vara en resurs för hela Riksteaterorganisationen. Jag och styrelsen välkomnar Helena i hennes nya roll.  

Eva Wedberg har också tackat ja till att bli ekonomichef för Riksteatern. Eva har varit tillförordnat ekonomichef under drygt ett år och jag är mycket glad över att hon tackade ja till mitt erbjudande.

Verksamhetscheferna Mia Larsson och Lisa Hugoson utsågs ju redan i höstas, men det kanske kan vara klokt att säga något om deras respektive ansvarsområden igen. Lisa leder arbetet över Riksteaterns producerande uppdrag och Mia leder arbetet med de regionala utvecklingsprojekten, Södra Teatern och Cullbergbaletten.

Jag ser fram emot att fortsätta arbetet som Riksteaterns vd.

Överst fr.v: Helena Salomonson (vice vd), Lisa Hugoson (verksamhetschef), Eva Wedberg (ekonomichef), Loredana Jelmini (kommunikationschef).
Nedre raden fr.v: Anders Callermo (HR-chef), Mia Larsson (verksamhetschef), Birgitta Englin (VD), Anna Wilhelmsson (produktionschef). Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

In solidarity with the Belarus Free Theatre

In the past few hours I have received some concerning news. I am saddened to inform you that at least one of the members of the Belarus Free Theatre, the touring guest acts of Riksteatern, has been imprisoned in her native Belarus. The imprisonment has occurred in connection to the recent days’ protest against the incumbent government and yesterday’s election.

An election that has allegedly resulted in 80 % support for the sitting president, Alexander Lukasjenko. An election that has not been approved by the international community as fair and impartial. An election in a country, not too far from us, that is considered the last dictatorship in Europe, where torture, impunity and capital punishment are in abundance.

Just a few months ago the Belarus Free Theatre was touring with Riksteatern in Sweden. The founding members, Natalia Kaliada and Mikalai Khalezin, visited several cities; Falun, Gävle, Umeå, Skelleftå and Stockholm. Here, the company had access to a free and open stage… and to an audience that did not fear to attend their performance. Back home, the Belarus Free Theatre does not officially exist.

–       We are prohibited to perform in Belarus. Officially we do not exist, we do not have any venues; and those who want to see our plays will be informed about the venue just before the start of show, said Natalia Kaliada during her Swedish tour.

Today, Natalia Kaliada and many others in the opposition in Belarus have been imprisoned. It is not acceptable that young people who demonstrate will power, courage and interest in taking responsibility for building up a democratic state, are imprisoned and ill treated.

Those of us who live in societies where any form of critical culture is not interpreted as a blow to “national security”, must react towards these arbitrary arrests. I ask you to visit Amnesty International and Civil Rights Defenders in order to be updated and be informed about how You can help the protestors in Belarus.

In these frustrating moments, I feel ever more encouraged to continue to realize the visions of Riksteatern to create mental juxtapositions in many languages, as a way to reshape democracy and contribute to active citizenship… disregarding national boundaries and belonging.

Therefore we aspire to get the Belarus Free Theatre back to Sweden soon. Natalia and the rest of the ensemble are a voice of change that we, neither in Sweden nor in Belarus can be without.

In solidarity,

Birgitta Englin

Executive Director

Kulturpolitiken in på bara skinnet

Det är spännande tider. Riksteaterns föreningar och artister jobbar för fullt med höstens program i otaliga möteslokaler i hela Sverige. Och snart är det val!

I valrörelsens slutspurt lanserar Riksteatern nu resultatet av en kulturpolitisk enkät. Även om kulturpolitiska frågor har hamnat på den valpolitiska agendan tidigare, vilket är glädjande, så behövs det fler röster och större geografisk spridning för att ge frågorna den förankring de behöver för att se kulturpolitiken både regionalt och nationellt. Därför har Riksteatern under sommaren ställt tre frågor till politiker och talespersoner, för de sju riksdagspartierna, i hela landet. Nu publicerar vi svaren, för fler att läsa och debattera.

Å Riksteaterns vägnar kan jag nu hälsa varmt välkomna till Riksteaterns interaktiva Sverige-karta: http://www.riksteatern.se/val2010
Här finns politikernas svar på Riksteaterns tre frågor om kvalitativa kulturevenemang, ideell verksamhet och samverkan med civilsamhället.
Här kan du också göra din röst hörd genom att rösta på ditt favoritparti!

Genom att kartlägga kulturpolitiska visioner och prioriteringar bland sju partier på regional och nationell nivå, och sedan publicera svaren, påminner vi också politikerna om att Riksteaterns medlemmar kommer att ha kulturpolitiska löften i åtanke den 19e. Enkäten är ett första steg, under den kommande mandatperioden kommer fler. Riksteatern kommer att lyfta in kulturpolitiska frågor på olika arenor överallt.

Kultur är en outtömlig och livskraftig mänsklig resurs som är vital för dagens demokrati och morgondagens sociala tillväxt. En rikedom som stärker Sveriges roll som ett föregångsland på den globala kartan och som stimulerar människor överallt att ta itu med brännande frågor genom kulturella yttringar och verktyg. Därför är en långsiktig kulturpolitik, baserad på en transparent kulturdebatt och genuint samarbete med aktörer från det civila samhällets organisationer och folkrörelser, av största relevans för kulturens välbefinnande i hela landet.

Ser med spänning fram emot många röster och kommentarer på webbsidan.
Varma hälsningar.

Makthavare på scen

Nästa vecka sätter sig sju makthavare – sex ministrar och en riksdagsledamot – på scen för att ge röst åt kvinnorättskämparna i Seven. Handelsminister Ewa Björling ska till exempel läsa rollen som Farida Azizi, som kämpade mot kvinnoförtryck och kvinnors marginalisering under talibanregimens styre i Afghanistan. Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson ska läsa rollen som Mu Sochua. Och Birgitta Ohlsson, EU-ministern, ska läsa rollen som Hafsat Abiola.

Ministrar på scen i Riksteaterns regi några veckor före ett val, jag har sett att det väcker frågor, vad vill Riksteatern med det?

Låt mig säga så här: Seven har vuxit till en verklig stafettpinne, som påverkar och engagerar människor. Ensembler med såväl makthavare, studenter som teaterchefer har gjort rollerna på olika scener. Publiken har kunnat se både kvinnor och män i de sju rollerna. Under Almedalsveckan i somras gjorde t ex manliga riksdagsledamöter från olika partier de sju kvinnorollerna. Jag vet att de påverkade politikerna i somras och jag hörde hur det påverkade publiken. I Visby framfördes också önskemål om att se partiledare i de sju rollerna – det ser jag fram emot, det är ett viktigt mål.

Jag vill gärna se ännu fler makthavare och ministrar – oavsett partifärg och oavsett hur sammansättningen ser ut efter valet – på scen i Seven.
Alla ministrar i den sittande regeringen, såväl migrationsministern som försvarsministern, har fått frågan om att vara med i Seven. Flera av ministrarna var också intresserade.

Riksteatern är en folkrörelse med fler än 40 000 medlemmar, vi tycker inte likadant allihop och är ganska ofta oense med makthavare och beslutsfattare. Riksteatern tar inte partipolitisk ställning. Däremot kan vår organisation vara politisk, och vi adresserar gärna makthavare i olika frågor. I Stockholm har vi till exempel nyligen fört en debatt med beslutsfattare om graffitins utrymme i det offentliga rummet. I bland vill makthavare stoppa Riksteaterns mötesplatser, ibland är makthavarna själva med på scen.

Kultur påverkar makthavare och andra, det är bra. Ju fler som sätter sig på scen och ger röst åt kvinnorättskämpar, desto bättre för diskussionen om mänskliga rättigheter, desto tydligare blir kulturens möjligheter att påverka och utveckla demokratin. Efter läsningen på torsdag skickar vi stafettpinnen vidare. Vi skickar den till makthavarna i nästa regering, oavsett vilka färger som dominerar där då. Jag välkomnar fler makthavare och ministrar att läsa – och påverkas av – kvinnorna i Seven.

Riksteatern bjuder in politiker i Stockholm till workshop och samtal

Riksteatern arbetar med många olika konstformer, en av dem är graffiti. Nyligen ordnade vi konventet Art of the Streets, om gatukonst och graffiti, i Stockholm. Det blev debatter och samtal om demokrati, Stockholms stads klotterpolicy och utspel om skadestånd. Men nu vill jag och Ceylan Holago, producent för Art of the Streets, komma vidare i samtalet. Vi vill inte att Riksteatern ska vara ett redskap i en blockpolitisk debatt under valrörelsen. Därför har vi skrivit ett öppet brev till flera politiker från olika partier i Stockholm. Vi ger dem ett erbjudande, en slags present. Politikerna får två workshops av Riksteatern i början på nästa år, två förutsättningslösa samtal där de kommer att få möjlighet att möta graffiti-konstnärer, unga konstnärer och deras föräldrar. Syftet är att komma förbi låsta positioner och söka möjligheter till förbättringar och eventuellt nya lösningar. Frågor om demokrati, kultur och ungdomspolitik kräver breda förankrade lösningar och lösningsorienterade samtal.

Läs hela brevet till politikerna här: http://www.riksteatern.se/tillpolitikeristockholm