Mångfald i kulturlivet – hur går vi från ord till handling?

Myndigheten för kulturanalys släppte i förra veckan en rapport med namnet ”Vilken mångfald?” som undersöker hur kulturinstitutioner tolkar och arbetar med sina mångfaldsuppdrag. Rapporten är även ämne för ett seminarium under Almedalen där Riksteaterns vd Magnus Aspegren deltar.

Rapporten pekar på ett flertal utmaningar såsom behov av att precisera integreringsmodeller i linje med statens uppdrag samt utveckla ändamålsenliga uppföljningar och återrapporteringar.

Riksteatern välkomnar att dessa frågor lyfts även om detta har varit ett återkommande ämne sedan tidigare. Riksteatern har tagit fram en ny strategi för jämlikhet och mångfald och har för avsikt att använda sig av en integreringsmodell (mainstreaming) som tagits fram av EU-kommissionen. Både utvärdering och återrapportering ingår i denna modell. Modellen förutsätter datastyrning av verksamheten och vi ämnar att utveckla detta med utgångspunkt i befolkningsstatistiken.

Riksteatern hoppas att fler institutioner visar intresse för detta sätt att arbeta så att vi gemensamt kan hjälpas åt för att förverkliga ambitionerna om en kultur som är tillgänglig för fler, inte minst för de som inte deltar idag. Vi ser fram emot fortsatt samarbete med Myndigheten för kulturanalys vad gäller data och statistik. Något vi även kommer att framföra under seminariet.

Magnus Aspegren
Vd, Riksteatern

Fyra sekunder om kulturen är inte tillräckligt

Förra året ägnade partiledarna fyra sekunder av sina tal i Almedalen till kulturen. Fyra sekunder på åtta partiledare. Sammanlagt. Hur kommer det att se ut i år? Vi vill se fler partier som prioriterar de kulturpolitiska frågorna.

Inför kommande val är det hittills endast ett parti som lyfter kulturpolitiken som valfråga, Sverigedemokraterna. Partiet ser kulturen som ett verktyg i byggandet av en nationalistisk ideologi, likt den utveckling vi ser i bland annat Ungern och Rumänien. I Sverigedemokraternas höstbudgetmotion för 2017 prioriteras exempelvis kulturarvet och dataspelsbranschen, båda i syfte att trygga den nationella identiteten och förmedla svensk kultur och natur. Vår bedömning är att en så instrumentell kulturpolitik inte är förenlig med de kulturpolitiska målen att ”kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”.

Så Jonas, Jan, Annie, Magdalena, Ebba, Gustav och Anna. Hur lång tid ägnar ni åt kulturen under årets tal i Almedalen? Vår förhoppning är att resultatet sammanställs i minuter snarare än sekunder.

Riksteatern är en partipolitiskt obunden organisation men när vi ser att det enda parti som lyfter kulturpolitiken som valfråga tummar på grunden för den nationella kulturpolitiken, måste vi fråga övriga partier: hur ser ni på kulturen som politikområde i kommande val?

Exemplen på varför fler partier bör prioritera kulturpolitiska frågor är många. En färsk rapport från Myndigheten för kulturanalys (Myka) visar att befolkningens kulturvanor är relativt stabila, men visar att social härkomst, uppnådd klass och inkomst påverkar i vilken utsträckning människor deltar i kulturlivet. Myka gör till och med bedömningen att livsvillkor och föreställningar, exempelvis social klass och livsstil, utgör ett hinder för deltagande i kulturlivet. Rapporten visar också att kulturdeltagandet är högre i städerna.

Riksteatern har i samarbete med Novus genomfört en undersökning bland kulturnämndens ordförande och kulturchefer på kommunal nivå. Endast en dryg tredjedel anser att kulturpolitiken får genomslag i den egna kommunen. Knappt hälften anser att tillgången till professionell konst och kultur är god för kommunens invånare. Ambitionerna för kulturen behövs höjas på nationell såväl som lokal nivå.

Ojämlikheten i tillgång till och deltagande i konst och kultur har säkert flera förklaringar. Men en sak är säker, kulturen är ett litet politikområde med låg status i Sverige. Ibland ges den uppdrag att i sista minuten lösa stora problem inom andra politikområden såsom integrationen, skolan och sjukvården. Andra gånger tycks den istället betraktas som ett separat område utan större bäring på samhället i övrigt.

Ett samhälle behöver mötesplatser, överallt i hela landet. Möten mellan människor är det som bygger och utvecklar vårt samhälle. Konsten och kulturen är sådana mötesplatser. I mötet med konsten kan tankar frigöras, barriärer rivas, frågor testas som kanske kan leda till nya perspektiv, nya svar och nya frågor. Konsten kan väcka ett engagemang och det kan blotta, rusta, trösta, roa och oroa en för livet.

Kulturpolitiken är för viktig för att begränsas till fyra sekunder. Riksteatern vill uppmana övriga partier att profilera sig inom de kulturpolitiska frågorna och formulera en kulturpolitik för vår samtid och framtid. En kulturpolitik som bygger på tillit till den fria konsten och vad den kan åstadkomma i vårt samhälle.

Magnus Aspegren
vd, Riksteatern

Politiskt misslyckande – en fara för det demokratiska samtalet i Almedalen

Vi är många som med bestörtning följt diskussionerna efter att det stod klart att Nordisk motståndsrörelse (NMR) tillåts närvara under Almedalsveckan. De får visserligen inte ta plats i det officiella programmet, men tillåts ändå hyra offentlig plats under veckan. Vi kräver nu ett förtydligande från våra riksdagspartier som är huvudarrangörer för veckan. Vi befarar att NMR:s närvaro är ytterligare ett exempel på normaliseringen av våldsbejakande extrema åsikter. Därför ställer vi oss frågande till hur våra riksdagspartier anser att detta rimmar med FN:s konventioner som finns till för att den här typen av organisationer inte ska kunna verka. Vi är två aktörer som varje år deltar i politikerveckan för att diskutera den fria kulturens och konstens roll i en liberal demokrati. Detta utifrån vårt kulturpolitiska uppdrag. Att NMR tillåts närvara väcker även frågan om spelreglerna för oss nu ändras och att NMR nu är ett steg närmare att släppas in i det demokratiska samtalet.

FN:s konventioner utgör kärnan av det internationella rättsliga regelverket. En av dessa är konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD). Enligt artikel 4 i konventionen ska länder som skriver under fördöma “all propaganda och alla organisationer som grundar sig på föreställningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung skulle vara överlägsen någon annan grupp eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form och åtar sig att vidta omedelbara och konkreta åtgärder som syftar till att utrota all uppmaning eller utövande av sådan diskriminering”.

I praktiken ska detta ske genom att förklara både gärning och spridande av idéer enligt ovan som brottsliga enligt artikel 4(a). Olagligförklara och förbjuda organisationer som bedriver sådan verksamhet, enligt artikel 4(b), samt inte tillåta offentliga myndigheter eller offentliga institutioner, vare sig nationella eller lokala, att främja eller uppmana till rasdiskriminering enligt artikel 4(c).

Den kommitté som granskar hur konventionsstaterna lever upp till sina åtaganden, har vid varje granskning uppmanat Sverige att förbjuda extrema organisationer som bedriver organiserad rasistisk propaganda och som uppmanar till diskriminering och våld. Svaret från Sverige, såväl under socialdemokratisk som under borgerlig regering, har i stort sett varit detsamma vid varje granskning, nu senast i januari 2017.

Svaret är ”att det i praktiken är omöjligt för grupper som förespråkar rasdiskriminering att verka utan att deras medlemmar begår brott”. Bestämmelserna angående hets mot folkgrupp har dessutom justerats 1989 för att ”i praktiken göra det omöjligt för rasistiska organisationer att verka”. Ändringen angavs också som ett skäl mot att föreslå ett uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer.

Vi ställer oss därför frågande till hur det är möjligt att NMR, som registrerat parti, nu får sprida sina åsikter under Almedalsveckan. Är det inte ett tydligt exempel på att de bestämmelser som finns misslyckats i sitt syfte att göra det omöjligt för rasistiska organisationer att verka?

Vi har för avsikt att delta under politikerveckan men ställer oss också frågande till vilka spelregler som nu gäller. Gemensamt är att vi deltar utifrån tron på det demokratiska mötet. Det som utvecklar en demokrati är respekt för varandras åsikter och att kunna mötas och diskutera. Ett samtal som Region Gotland, värd för politikerveckan, fortsatt uppmanar oss (28/4) att föra även i år. Att nu NMR tillåts närvara indikerar på att riksdagspartierna inte anser att NMR är en olaglig extremorganisation utan således kan delta i det demokratiska samtalet.

Innebär detta att riksdagspartierna anser att även vi som deltar under politikerveckan ska föra ett demokratiskt samtal med NMR? Har riksdagspartierna själva som avsikt att föra detta samtal med NMR under Almedalen? Är det så att riksdagspartierna nu anser att Sverige inte behöver leva upp till sina åtaganden enligt CERD-konventionen? Kan det till och med vara så att Sverige avser att lämna konventionen? Artikel 4 är nämligen tvingande för de länder som skrivit under. Eller är riksdagspartierna beredda att se över de bestämmelser som finns? Problematiken kring NMR:s närvaro visar tydligt att en sådan översyn måste prioriteras.

Frågorna är många och av största vikt för att vi även i framtiden ska kunna ha ett väl fungerande demokratiskt samtal. Men frågorna är även många för oss som har för avsikt att delta i politikerveckan. Förväntas vi att föra sakliga diskussioner kring huruvida alla människors har lika värde? Nästa år är det valår, vilka andra organisationer kan vi förvänta oss att möta då? Våldbejakande högerkristna och islamistiska organisationer?

Därför kräver vi ett förtydligande. Så riksdagspartier, både ni i regerings- och oppositionsställning. Ett svar, tack.

Magnus Aspegren
Vd Riksteatern

Anna Serner
Vd Svenska Filminstitutet

Urpremiär i Förslöv ingen märklig slump

Just nu turnerar Sven Wollter, Iwa Bohman och Sandra Malmquist till Riksteaterföreningar över hela Sverige med ”En dåres sånger”: om skalden Gustaf Frödings sista dagar. Urpremiären var i Förslöv den 1 mars och Båstads Teaterförening stolta arrangörer.

”Sven Wollter är fantastisk, i minsta skakiga handrörelse, i varje illmarigt ögonkast närvarande”, skrev Helsingborgs Dagblads recensent Elin Wrethov. ”…ett totalt hudlöst porträtt av Fröding”, bedömde Dagens Nyheters recensent Rikard Loman. Fina recensioner bägge två.

Men Rikard Loman skrev också mer i sin recension i DN den 3 mars.
Han sammanfattade premiären som ”en av årets märkligaste teaterhändelser” i det att: ”Av någon anledning har Riksteatern förlagt premiären till en skolaula i Båstads kommun. Utan en GPS hade jag inte hittat till detta arrangemang…”.

En minst sagt märklig reflektion, kan vi – Jan Ekelund, ordförande i Båstads Teaterförening och Stefan Karsberg, ansvarig för uppdraget Små scener och små orter på Riksteatern, – tycka.

Båstads Teaterförening har arrangerat teater i över 30 år, ”En dåres sånger” var den 391:a föreställningen som föreningen erbjudit sin publik. Genom åren har Båstads Teaterförening stått värd för flera av Riksteaterns premiärer, däribland ”Peer Gynt” (1995) och ”Guds djärvaste ängel” (2010). Det är alltså vare sig unikt eller särskilt märkligt att en premiär placeras hos en av de omkring 240 teaterföreningar som äger Riksteatern. Tvärtom är det Riksteaterns uppdrag sedan 1933 att turnera till små – och stora – scener runt om i landet.

Riksteaterns teaterföreningar och deras publik har länge efterfrågat en bred repertoar för alla de mindre scener som finns runt om i Sverige, det vill säga teatrar, bygdegårdar, Folkets Hus lokaler, och många flera. Som svar på det har Riksteatern ökat småplatsstödet – ett stöd för arrangörer i hela Sverige – med 50 procent till en och en halv miljon kronor 2011. Allt för att möjliggöra att också lite matigare dramaproduktioner, som ”En dåres sånger” ska kunna turnera.  Ett annat exempel på en sådan produktion är ”Bli min diamant” med Dag Malmberg och Maria Selbing som hösten 2009 hade premiär i värmländska Segmon. I en lokal som till vardags fungerar som ortens skolgymnastiksal, biograf och teater.

Det är viktigt att alla, oavsett var i Sverige man bor, ska kunna få tillgång till ett brett teaterutbud. Även om det så erbjuds i en, enligt Lomans recension, ”trist skolaula i Förslöv, en kulen tisdagskväll”.

Visst kan man ha synpunkter på en skolaulas eller bygdegårds interiör, men det är så verkligheten ser ut. Båstads teaterförening erbjuder kanske inte en tjusig teatersalong i Förslöv men däremot teater som engagerar, roar och oroar sin publik.

Ur vårt perspektiv var urpremiären den 1 mars alltså inte någon ”märklig teaterhändelse”, utan ett vanligt arrangemang som lockade publik från hela Nordvästra Skåne i alla åldrar, med eller utan GPS.

Jan Ekelund, ordförande Båstads Teaterförening, Riksteatern
Stefan Karsberg, Uppdragsledare Små scener och små orter, Riksteatern

Seven på MR-Dagarna

Nu är MR-Dagarna över för denna gång. Vi hade en riktigt fin andra dag. Givande möten med intressanta personer och organisationer. Många tagna och entusiastiska besökare kom förbi vår monter för att tacka för föreställningen Seven kvällen innan. Många ville fortsätta samtalet runt föreställningen som startat för dom. Fantastiskt att se hur ordet kan påverka och engagera människor.

Tack MR-Dagarna! Tack Örebro! Tack alla besökare och publik!

Seven på scenen:

/Henrik Nilsson

MR-Dagarna i Örebro

Nu har Riksteatern landat på Mänskliga Rättighetsdagarna som i år hålls i Örebro. Vi har en härlig monter bemannad av Örebro Teaterförening och personal från komunikationsavdelningen.
Se en liten film när vi bygger upp montern:

Just nu håller bland annat Riksteaterns Tyst Teaters Mia Modig en fullsatt föreläsning Hur Tecknar Man Tillgänglig Kultur?. I kväll kommer vi göra Seven på Hjalmar Bergmanteatern som känns som en av MR-Dagarnas stora snackisar. (Rapport kommer senare)
/Henrik Nilsson

Ett Nummer på Bokmässan

Ton av böcker, 100 000 besökare, hundratals seminarier, ett oräkneligt antal författare – och ett teaterförlag.

Så har Riksteaterns oberoende teatertidning Nummer (som också driver förlaget Nummer) begått Bokmässadebut . Med bravur vågar vi påstå: förutom att såväl våra tygväskor med texten Jag är kulturelit och pins med texterna Teaterkramare och Jag är teatertanten tog slut, så sålde vi också en hel del av våra böcker 2000-talets första teaterdecennium och Teaterlexikon – 2000-talets scenfenomen från a –ö. Som bonus fick vi 50-talet nya prenumeranter på plats, vilket kan sägas vara väldigt bra med tanke på vår budgetplacering i det yttre ”Fringeområdet” på mässan, inklämda mellan änglatillverkare och Thailändska yogainstruktörer.

På fredagen blev undertecknad och Jenny Aschenbrenner i egenskap av redaktörer för ovan nämnda böcker (redaktionen för Nummer består däremot av Ylva och Cecilia Djurberg) intervjuade om konsten att bevaka scenkonst i Journalistförbundets monter. Nyfikna frågor om hur vi kan täcka så mycket av Teatersverige och hur vi kommer på våra udda vinklar på intervjuer och reportage ställdes bland annat.

Vi ordnade också ett öppet frilansmingel i vår monter där vi bjöd in mässbesökarna att träffa våra lokala skribenter på plats.
Roligt var det också att träffa såväl gamla som nya läsare live (vi har många prenumeranter i Västra Götaland), regionala teaterkonsulenter, skådespelare, regissörer, kulturskribenter och andra med teateranknytning som befann sig på mässan.
Därutöver knöt vi nya kontakter med andra tidningar och förläggare och delade ut pressexemplar av våra böcker .

Under hela mässan twittrade vi också från montern, en bra gratisreklam och ett sätt att locka folk till oss eftersom hela twitterflödet hamnade på en storbildsskärm ute i Mässans entréhall.

Sammantaget kan vi konstatera att vårt deltagande på årets Bokmässa var både roligt och viktigt. Om det faktum att en Aftonbladetkrönikör sedan nämner att en kulturprofil på en vild VIP-fest på Park Hotell i samband med Bokmässan bar vår pin med texten ”Jag är kulturelit” återstår att fundera över.

Ylva Lagercrantz Spindler, redaktör för teatertidningen Nummer.se

PS: Vi passade också på att gå på en massa bra teater i Göteborg. Som den fantastiska Babel på Göteborgs stadsteater, samt den smärtsamma, men viktiga, Skalv på Folkteatern som du förstås kan läsa färska recensioner av på Nummer.


Fr v: Jenny Aschenbrenner & Ylva Lagercrantz Spindler