Poddradio: Mingel på Bibu

Riksteaterpoddens Joakim Rindå och Gilda Romero träffar folk i minglet på Bibu, scenkonstbiennalen för barn och unga, i Helsingborg. Hur kan man höja statusen för barnkulturen? Hur väljer juryn ut pjäser till en teaterbiennal? Och vad är fri scenkonst egentligen?

Medverkar gör Lisbeth Morin, ordförande i Bibu, Maria Ragnarsson, vd, Bibu, Jenny Johansson, distriktsansvarig, Riksteatern, Inger Holmberg, konsulent i Västerbotten och med i Bibus jury, Nina Björby, teaterkonsulent Västerbotten och Elin Svensson, Teatercentrum, Vara konserthus.

Här kan du läsa mer om Riksteaterns poddradio, t.ex. hur du kan prenumerera på avsnitten i din smartphone.

”Tänk er ett Sverige och Europa som låter oliktänkandet och mångfalden bli varumärket för vår framtid.”

Idag firar Riksteaterns vd Magnus Aspegren nationaldagen i Storuman och Wilhelmina. Riksteaterföreningarna i Storuman och Wilhelmina har tagit initiativ till en gränsöverskridande kulturdag med dans, teater, musik, matkultur från hela världen. Magnus inviger firandet med ett tal som ni kan läsa här.Riksteatern i Storuman

Idag är det tio år sedan Sveriges nationaldag blev en helgdag, och i år har vi fått över 30 200 nya svenskar. Jag vill börja med att hälsa dem välkomna!

När Riksteatern startade 1933 var det under en tid då nazismen och fascismen fått fotfäste runt om i Europa. Också i Sverige. Förutom att ge folket bättre teater och scenkonst, var den bärande idén med Riksteatern att bilda och få människor att genom scenkonst mötas och diskutera.

På den tiden var det stor skillnad på storstäderna och vår landsbygd. Idag har vi ett helt annat Sverige än för 80 år sedan, med andra förutsättningar och möjligheter, Sverige har under dessa år utvecklats till ett fantastiskt mångkulturellt land. Tack vare olika kulturer kan vi idag njuta av olika sorters mat, kultur och olika sorters människor. Men Sverige har alltid byggt på mångfald. Tack vare arbetskraftsinvandringen kunde Sverige gå från ett u-till ett i-land. Tack vare olika människor från olika platser i världen har vi byggt detta land och varför ska vi inte bygga vidare på denna väg?

Mångfalden är en strålande affärsidé för hela Sverige. Och det borde också gälla scenkonsten som på många sätt står och stampar i samma berättelser som för 80 år sedan.

Tänk er ett Sverige och Europa som låter oliktänkandet och mångfalden bli varumärket för vår framtid, där vi byter vår rädsla för det annorlunda till möjligheter. Självklart skulle då vårt affärsliv och vår kultur då kunna bli världsledande.

Som ny vd på Riksteatern tänker jag att mångfalden och tillgängligheten ska bli en viktig motor för den samtida scenkonsten. Därför blir jag så väldans glad att få komma till Vilhelmina och Storuman där ni fattat läget. Det är här framtidens Sverige gror. Mångfalden finns redan i oss alla. Därför ska och kan inte rasism få ett fäste i ett modernt samhälle 2014. Det måste vi alla se till!

-Magnus Aspegren, vd RiksteaternRiksteatern i Storuman3

Välkommen till Länk Evelina Holm!

Evelina Holm, 19 år, går sista året på teaterlinjen på Sundstagymnasiet i Karlstad och drömmer om att bli teaterproducent. I helgen är hon och ensemblen Teater L:Van en av 12 utvalda ensembler som kommer att spela på den nationella Länk-festivalen på Riksteatern i Hallunda. Under veckan kommer Evelina att vara gäst på Riksteaterns Facebook och Instagram där vi får följa henne och teater L:Vans förberedelser, resa till Hallunda, och allt som händer under helgens Länk-festival.

Du och din ensemble Teater L:Van är kommer ju att spela föreställningen Sannas sanna jag av Rasmus Lindberg på Länk-festivalen i Hallunda i helgen . Hur känns det?
Det ska bli väldigt häftigt att få spela på en professionell teaterscen. Det blir också roligt att får se alla de andra ensemblerna spela och att få träffa Rasmus.

Hur kom du i kontakt med Länk första gången?
När jag gick i ettan på gymnasiet var tvåorna med i Länkfestivalen. Nu är jag själv med i Länk, jag spelar huvudrollen Sanna i Sannas sanna jag och så regisserar jag även två scener i pjäsen.

Innan ni blev uttagna till den nationella Länk-festivalen så spelade ni på den regionala Länk-festivalen på Dalateatern i Falun. Hur var det?
Det var en helt fantastisk föreställning, en av våra bästa! Vi var den första ensemblen som spelade på Dalateatern och vi var så taggade! Och så fick vi ett fantastiskt mottagande med stående ovationer.

Ni har valt att spela pjäsen Sannas sanna jag. Hur tänkte ni när ni valde just den?
Vi i ensemblen kände direkt en obeskrivlig kärlek när vi läste Sannas sanna jag första gången. Det är en fantastisk pjäs och den passar vår ganska stora ensemble på 14 personer. Den är ganska tekniskt utmanande också, och det var precis det vi var ute efter.

Är det första gången du besöker Riksteatern i Hallunda?
Jag var på Riksteaterns Teaterdagarna i april och det blir sammanlagt fjärde gången jag är på Riksteatern i Hallunda. Eftersom jag drömmer om att bli teaterproducent så är jag nyfiken på Riksteatern och hur det skulle vara att jobba där.

Nytt avsnitt av Riksteaterns poddradio!

Under Teaterdagarna 4-5 april fångade Riksteaterns Joakim Rindå flera konstnärer och arrangörer som befann sig i vimlet. Tillsammans snackade de om scenkonst, mod, demokrati och vikten av att träffas. Några av dessa samtal finns nu samlade i ett specialavsnitt av Riksteaterns poddradio.
Håll till godo!

Här kan du läsa mer om Riksteaterns poddradio, t.ex. hur du kan prenumerera på avsnitten i din smartphone.

Vinnare av Riksteaterns stipendier utsedda

I går fredag delades Riksteaterns stipendier ut. Fem lyckliga vinnare fick under trumpetfanfarer och jubel ta emot 20 000 kronor, diplom och en statyett av Riksteaterns vd Magnus Aspegren.

Riksteaterns medlemmar, förtroendevalda och anställda har röstat fram fem vinnare av Riksteaterns stipendier som delas ut under Teaterdagarna som just nu pågår. De fick igår under pompa och ståt och stor publik gå upp på scen och ta emot 20 000 kronor, diplom och en statyett av Riksteaterns vd Magnus Aspegren.

Här är årets vinnare av Riksteaterns stipendier med motiveringar.

Pia-Karin Helsing, artist.
Med sin personliga varma energi, sin röst och sin cello har hon under 2013 gästat mer än 34 orter. I föreställningen Med små, små steg visade hon hur scenkonst kan sätta tankar och känslor i rörelse. Hon trollband sin publik och kan konsten att skapa publikkontakt inför, under och efter en föreställning.

Åsa Lundmark, teaterkonsulent i Norrbotten.


Åsa Lundmark är en allroundperson med en otröttlig passion för scenkonsten. Hon har ansvarat för en mängd olika projekt såsom inflytandeprojektet, konsulentträffar och föreställningen När Vinterns stjärnor lyser här.  Hon är spindeln i nätet med blick för såväl de lokala arrangörernas behov som de nationella perspektiven.

Emma Löfström, ordförande i Luleå Riksteaterförening


För Emma Löfström är kulturen livsviktig. Hon kämpar för ett rikare kulturliv i Luleå och har lyckats höja anslaget till Luleå Riksteaterförening två år i rad. När hon inte arbetar som skådespelare och producent hos teatergruppen Lule Stassteater eller undervisar i scenisk beredskap vid musikhögskolan i Piteå, jobbar denna mångsidiga person på sin fritid som ordförande i Luleå Riksteaterförening.

Norsjö Musik och Teaterförening


En driftig förening med stark sammanhållning och som är djupt förankrad i hembygden. Drygt fyra procent av kommuninvånarna är medlemmar och tillsammans med många olika samarbetsparter arbetar föreningen målmedvetet för att utveckla kulturlivet i Västerbotten.

Sven-Erik Bergvall, Riksteatern Hallunda


Sven-Erik Bergvall arbetar bakom kulisserna men är en drivande motor inom Riksteatern. Hans insatser gör det möjligt för Riksteaterns föreningar och arrangörer att nå ut med scenkonst till många. Sven utmärker sig för sitt enorma tålamod och sin outtröttliga energi och generositet. För det är han väl värd ett erkännande!

 

 

– Jag vill återspegla kvinnornas samhälle

Monirah Hashemi föddes i Iran och flyttade till Herat i Afghanistan 2004. Med teatern som verktyg har hon arbetat med kvinnogrupper och deras frågeställningar runtom i Afghanistan. På Teaterdagarna spelar hon sin föreställning Sitaraha – The Stars.

Hur förstod du att du ville bli konstnär?
– Att bli konstnär var en dröm för mig enda sedan barndomen, när jag bodde som flykting i Iran. Tyvärr det var ofta svårt för oss invandrare att förverkliga våra idéer och drömmar eftersom vi inte hade samma rättigheter som övriga befolkningen. När jag sedan lärde känna vänner på ett institut där jag läste engelska fick jag tillbaka energin och hoppet. De visade att vi var många som närde samma dröm. Och det var också då jag hittade kärnan i  min konst – att ifrågasätta hur vi människor begränsar varandra på olika sätt. Jag ville helt enkelt återspegla samhället.

När skulle du säga att konstnärsdrömmen blev sann?
– Det var precis när jag hade varit i Herat i Afghanistan i fem månadet. Mina vänner och jag startade vårt företag “Simorgh Film Association of culture and arts”, och vi började producera kortfilmer, konst, långfilmer och sedan teater .

Vilket är ditt första verk?
– Min första filmproduktion var  The Passengers of Tomorrow som jag gjorde med en annan grupp . Men det första projektet som vi gjorde i vårt företag  var The Gem, som vann första pris i den första festivalen av Teacher’s Day Appreciation day i Herat 2005.

Finns det ett övergripande tema i ditt konstnärliga arbete ?
– Ja , det mesta av mitt arbete handlar om kvinnors liv under olika historiska perioder. Jag har arbetat med berättelser från Koranen, Eva och Adam , Jungfru Maria, Faraons hustru, och Muhammeds fru, dotter och barnbarn. Dessa berättelser kan hjälpa mig att kommunicera med mycket traditionella och religiösa människor att acceptera konst-och kulturarbete som ett positivt verktyg. Genom berättelserna kan jag utveckla mitt arbete och ställa fler frågor som gäller hur kvinnor behandlas även idag.

Vilken är din största inspirationskälla?
– Min mor har alltid varit min inspiration angående beslut, karaktär och i mitt arbete. Hon  berättade alltid sanningen medan de flesta andra kvinnor ignorerade problemen för att vara en bra kvinna och hustru. Hon har gett mig mod att våga se saker som de är, och försöka förändra.

Du använder dans, sång och agerar i din prestation Sitaraha – The Stars , som genren känner du dig mest bekväm med ?
– Föreställningen är baserad på olika språk och alla behövs för att ge historien rätt tyngd, men om jag måste välja en genre då skulle jag välja teatern.

Monirah i föreställningen Sitaraha - The Stars.

Vilka känslor vill du att publiken ska ta med sig efter att ha sett Sitaraha – The Stars?
– Det är svårt att säga , men jag gillar känslan av ansvar. Jag tror att om jag som en person som bor här i fred, säkerhet, välfärd och välstånd, blir berörd av en berättelse om en person någon annanstans, som inte har något av det jag har, som kämpar varje dag för sitt liv, för sina åsikter, för sin rätt att drömma  – då kommer per automatik en lust att förändra. Och med den en ansvarskänsla.

Vad har ni i “Simorgh Film Association of culture and arts” på gång?
– För tillfället är vårt fokus pjäsen. Vi kommer att göra en nationell turné och en Europaturné. Vi arbetar även med några andra idéer som handlar berättelser från barn, flickor och kvinnor  runt om i världen. Men det kommer sen.

Den poetiska sanningens språkrör

Quote

Han är dokumentärdramatikern som har grävt i Ingmar Bergmans arkiv och funderat kring gränsen mellan människor och djur. På Teaterdagarna visas två verk signerade Marcus Lindeen, och han är själv på plats för att berätta om dem.

Marcus Lindeen kan du träffa på Teaterdagarna, där två av hans verk visas.

Dramatikern och regissören Marcus Lindeen har ett klipparkiv hemma där han samlar nyheter som känns spännande. Då och då kollar han i det och rätt vad det är, så är tiden mogen för någon av historierna att lyftas upp och berättas. Lindeen har gjort sig känd för sina dokumentära verk för både scen och duk. Ångrarna om Mikael och Orlando, som ångrar sina könskorrigeringar från man till kvinna, gjordes både som film och pjäs. Filmen som hade biopremiär 2010 belönades med en Guldbagge och tv-priset Kristallen, för bästa dokumentär. I pjäsen En annan kamp beskrivs tre personers respektive aktivistiska handlingar, genom Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner ges en ny bild av Ingmar Bergmans konstnärskap, och i Djur som dör undersöker Lindeen gränsen mellan djur och människor.
Under årets Teaterdagarna har besökarna chans att uppleva Marcus Lindeens två senaste verk; pjäsen En förlorad generation från Dramaten och performancet Wild Minds från Moderna Museet. Båda föreställningarna bygger på dokumentärt material.
– Research är min metod. Jag har alltid älskat att läsa på och gräva djupare, först som journalist och nu som dramatiker.
En förlorad generation är ett beställningsverk för Dramaten på temat ungdomsarbetslöshet. Ett ämne som till en början kändes svårt att göra intressant.
– Det var först efter en del research som vi fick upp pulsen och hittade spår som kändes intressanta att följa. Bland annat en videoblogg av en kille som heter Ludvig. Han berättade där om sin situation som arbetslös, frustrationen, dagarna som gick. Jag gjorde en intervju med honom som blev utgångspunkt för hela pjäsen.
Lindeen träffade tillsammans med två reportrar flera arbetslösa personer som alla fick berätta om sina tankar kring situationen de befann sig i. Historier som tillsammans blev ett tidsdokument och ett nedslag i vardagen för många människor.
Om det var någorlunda lätt att få de arbetslösa personerna att anförtro sig och berätta om sina liv, kan det närmast beskrivas som motsatsen att komma nära personerna som skulle komma att bli huvudkaraktärerna i Wild Minds. Idén fick Marcus när han hittade en artikel om personer med diagnosen ”compulsive daydreaming”, en slags tvångsmässiga dagdrömmar.
– Moderna Museet bad mig göra ett performance i samband med deras litteraturfestival i höstas. Jag ville göra något kring vårt behov av fiktion, utan att det skulle handla om författande eller konst. Då kom jag att tänka på den här artikeln om människor som är beroende av sina fiktiva fantasivärldar. En slags fiktion fast utan publik. Jag blev nyfiken och gick med i ett anonymt diskussionsforum på nätet för ”compulsive daydreamers”.

“Jag tror att både de arbetslösa ungdomarna och de tvångsmässiga dagdrömmarna fantiserar och längtar efter ett annat liv”

Precis som i de allra flesta fall krävdes tålamod för att få personer att anförtro sina ofta mycket privata berättelser för honom
– Jag är alltid öppen med att jag är dramatiker och vad jag har för uppsåt. Det handlar om att respektera personernas vilja. Vissa av ”dagdrömmarna” ville vara anonyma, andra var öppna med sitt tillstånd.
På forumet lärde Marcus känna några amerikaner som efter ett par veckors snack på nätet accepterade att deras liv blev en del av det performance som Moderna Museet beställt till sin litteraturfestival.
– Det var en process att få dem att våga öppna sig, värsta förhandlingsprocessen. I sådana situationer måste jag verkligen förstå vad jag ger mig in på, och komma ihåg att spela med öppna kort. Men med tiden öppnade de sig mer och mer och var tacksamma över att jag skulle uppmärksamma diagnosen. Men jag var tvungen att lova att deras röster aldrig skulle bli offentliga. Rösterna finns med i föreställningen, men bara i de hörlurar som aktörerna har på sig. Aktörerna lyssnar på rösterna och upprepar sedan exakt vad intervjupersonerna säger på inspelningen.
Arbetslösa och extrema dagdrömmare. Tekniken med hörlurar och simultantolkning av dokumentära röster används i båda föreställningarna. Men det är inte den enda gemensamma nämnaren.

– På ett sätt handlar de ju om helt olika saker. Men jag tror att både de arbetslösa ungdomarna och de tvångsmässiga dagdrömmarna fantiserar och längtar efter ett annat liv. Och det är ju nåt som de flesta kan känna igen sig i och en bra motor för berättande.

Skådespelarna i Den förlorade generationen simultantolkas av domuentära röster.

Det är ingen tvekan om att de personer vars livshistorier som Marcus använder i sina projekt och pjäser, får ett speciellt förhållande till honom.
– Jag bygger ju en relation med dem, som är som en vänskapsrelation, men ändå inte. De känner sig sedda och hörda, och efter att de har berättat sin historia går jag vidare. Det är klart att det kan bli en tomhet. Därför försöker jag hålla kontakt med alla, eftersom jag känner ett ansvar för dem.
Frågan om var gränsen mellan fiktion och verklighet går, möter Marcus ofta. Själv tycker han att det är ointressant.
– Regissören Werner Herzog har myntat begreppet ”ecstatic truth”. En slags poetisk sanning, som ibland kan vara sannare än sanningen själv. En konstnärlig sanning som har en helt annan funktion än den som journalistiken hela tiden försöker förmedla. Det låter kanske pretentiöst. Men jag tycker det ger mening. Att jag som dramatiker har en annan uppgift än journalistens. Även om vi båda utgår från verkligheten som material.

Marcus Lindeen
Ålder:
33.
Bor: På Södermalm.
Familj: Pojkvännen Martin Falck.
Gör: Regissör och dramatiker. Har precis börjat inspelningen av en dokumentärfilm och skriver på en ny pjäs för Dramaten.

Vårens stora folkfest!

För femte året i rad firar Riksteatern Eldfesten/Chaharshanbeh Soori runtom i Sverige. Den 18 mars arrangeras den traditionsenliga festen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall och Västerås. Med världskända artister, fantastiska eldshower, mat, gemenskap och kärlek välkomnas våren. Vahideh Dahl är en av arrangörerna.

Vahideh Dahl

Vad betyder Eldfesten för dig? 
– Eldfesten handlar om att lämna det gamla bakom sig och att blicka framåt och fira. Det är roligt att fira så stort, tillsammans med många människor i olika åldrar. För nästan 30 år sedan hoppade vi över värmeljus bara för att få fira Chaharshanbeh Soori. Ambitionen är att sprida gamla traditioner till dagens och kommande generationer och att stärka gemenskapen och samarbetet mellan olika iranska föreningar. Och att arrangera en minnesvärd fest i flera städer! Det som är mest inspirerande är alla föreningar och organisationer som frivilligt och ideellt ställer upp. De lägger ner sin själ för att hjälpa till. Utan dem är Eldfesten omöjlig att genomföra.

Vad ser du fram emot med årets eldfest?
– Att den blir minst lika bra som tidigare år. Programmet ska beröra alla som kommer oavsett ålder eller etnicitet, alla ska känna sig välkomna. Tillsammans ska vi uppleva glädje, musik, dans, eld och fyrverkerier.

Vilka vill du se hoppa över elden?
– Alla som kan säga de magiska orden till elden: ”sorkhie to az man, zardie man az to”. Det betyder ”ge mig din röda styrka och ta bort mina gula svagheter”. Den röda färgen symboliserar glädje och styrka medan den gula färgen representerar trötthet, svaghet och ohälsa.

Vad skulle du vilja utveckla med Eldfesten?
– Jag önskar att Eldfesten sprids till alla länder i hela världen så att den iranska traditionen kan leva vidare och så att glädjen kan delas med andra!

Fira Eldfesten den 18 mars du också!
Stockholm, Kungsträdgården från kl. 18.00-21.30
Göteborg, Heden från kl. 17.00-22.00
Malmö, Folkets Park från kl. 18.00-21.30
Sundsvall, Tonhallen från kl. 18.00
Västerås Önsta Gryta från kl. 18.00

Eldfesten/Chaharshanbeh Soori organiseras tillsammans med 16 ideella aktörer inom den svensk-iranska förenings- och kultursfären. Det är en samproduktion av Riksteatern, Farhang, Eldfestkommittén och ABF Stockholm. Läs mer om Eldfesten på riksteatern.se/eldfesten.

Klungan – Nu med ljudet som berättargrepp

I januari var det urpremiär för Klungans nya scenkonstverk På rätt sida om okej i Umeå. Föreställningen, som är en samproduktion mellan Klungan och Riksteatern, är humorgruppens tredje samarbete med koreografen Birgitta Egerbladh. I mars är det dags för Stockholmspremiär på Södra Teatern och i höst blir det Riksteaterturné.
Klungan och Birgitta Egerbladh har ett kreativt utbyte som resulterat i flera lyckade föreställningar. Det startade med Det är vi som är hemgiften som innebar ett genombrott för Klungan. Samarbetet fortsatte i Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter som turnerade över landet. Och nu är det rätt sida om okej som star pa tur. Vid tidpunkten för denna intervju är Klungan mitt uppe i repetitionerna av rätt sida om okej i Riksteaterns lokaler i Hallunda utanför Stockholm. De är inne i en undersökande fas där idéer prövas och bollas. Samarbetet med Birgitta Egerbladh innebär att ord och texter möter rörelser och koreografi. Klungans olika karaktärer far ”kroppar”. I På rätt sida om okej används även ljudet som berättargrepp vilket är ett nytt inslag. Föreställningens scener har olika sound och flätas samman till en slags mosaik.
– Det liknar ibland hur man lägger ljud till en film eller hur man använder ljud i radioteater. Där kan ljuden utgöra en atmosfär, en förhöjning av en känsla, väldigt konkreta ljud eller sa handlar det om musik, säger Birgitta Egerbladh.
Samarbetet mellan Klungan och Birgitta Egerbladh inleddes 2007. Några ar innan hade Klungan kontaktat Birgitta efter att ha sett hennes föreställning Köra och vända eller Dit jag längtar så på Stockholms Stadsteater. Tidigt upptäckte de bada ett släktskap och en samhörighet i förhållningssättet på scenen. Och även i själva arbetsprocessen.
– Klungan är ett grupparbete, ett kollektivt skapande. När vi samarbetar med Birgitta är hon som en femte medlem i gruppen. Vi delar väldigt mycket i processen och löser saker tillsammans. Det är ett inspirerande utbyte mellan oss, säger Sven Björklund.
I samarbetet har ett unikt scensprak växt fram som utmärks av både humoristiska kast och mänskligt allvar. Klungan och Birgitta Egerbladh har också en förmåga att ge sina föreställningar tankeväckande titlar. Som På rätt sida om okej.
– Det är ett uttryck som kommer från Klungan. Som att man säger att man sovit väldigt dåligt en natt, och någon svarar ”fast det är ändå på rätt sida om okej”. Det är dåligt men det funkar, det är snäppet ovanför att det inte funkar, säger Sven Björklund.