Vi väntar fortfarande på en ursäkt

Det har nu gått över en månad sedan ordförande för regionstyrelsen i Jönköpings län Malin Wengholm liknade dövrörelsen med en sekt. Detta i en diskussion om cochlea-implantat bland döva barn i intresseorganisationen Barnplantornas Facebook-grupp.

En kommentar som är både nedlåtande, generaliserande och kränkande. Det är ytterst anmärkningsvärt att en folkvald politiker uttrycker sig på detta sätt. Vi har väntat på en ursäkt i flera veckor, men ingen förklaring har kommit. Därför känner vi på Riksteatern oss tvungna att kommentera det inträffade.

Självfallet är det även beklagligt att Wengholm och hennes familj har fått utstå hot i den efterföljande debatten. Men att sedan hela dövrörelsen av Wengholm beskyllts för dessa hot är lika anmärkningsvärt som själva uttalandet i sig. En hel rörelse kan inte stå till svars för några få individers oacceptabla beteende, det är en farlig generaliserande tankebana.

Wengholms kommentar är inte bara kränkande för alla icke hörande, den har även påverkat relationen mellan oss hörande och döva negativt. En relation som vi på Riksteatern arbetar aktivt med att utveckla. Kommentaren visar även på en utveckling som är djupt beklämmande. En förflyttning som stegvis öppnar upp för en samhällsdebatt där hat mot minoriteter accepteras.

Sedan 1977 har Tyst Teater varit en del av Riksteatern som varje år producerar banbrytande teater på svenskt teckenspråk. På så sätt i allra högsta grad en del av dövrörelsen. En rörelse som präglas av gemenskap och där teckenspråket och dövkulturen står i centrum. Riksteatern uppmanar därför, precis som många andra organisationer, Wengholm att ta avstånd från sitt uttalande.
Den 22 april kommer Riksteaterns Tyst Teaters uppsättning Parismiddagen till Jönköping. Föreställningen är en tidsresa i dövhistoria och en hyllning till den svenska dövrörelsen som fyller 150 år. Vi vill här med bjuda in Malin Wengholm att komma på föreställningen och på så sätt visa sitt stöd för dövrörelsen. Förhoppningen är att föreställningen kan bli starten för en dialog om hur vi tillsammans kan hantera detta bakslag.

Magnus Aspegren
vd Riksteatern

Josette Bushell-Mingo
konstnärlig ledare Riksteaterns Tyst Teater

Inglasad invigning på Mosebacke torg

Jag står i solen på Mosebacke torg. Inne på Södra teatern ska strax invigningen av Kongressen 2011 ta sin början, och här ute beskådar jag konst ur ett helt nytt perspektiv – ett antal glasburar är uppställda, och inuti var och en av dem står en dansare – rör sig graciöst och interagerar med åskådare och förbipasserande.

Monica Fredriksson, Cullbergbalettens uppdragsledare, berättar att det här är en del av en installation som gjorts på Moderna Muséet i Stockholm och Bildmuséet i Umeå. Installationen heter ”Out in context” och betyder konstverk på andra platser än den traditionella scenen.

Dansarna blir som konstverk på ett museum.

Så många konstformer världen har att erbjuda, tänker jag på väg tillbaka in på Södra teatern och upp till det lilla rummet där liveutsändningen av Kongressen sker. I helgen ska Riksteaterns närmaste framtid stakas ut. Folkrörelsen är samlad, solen skiner och många kära återseenden väntar.

Stormiga förberedelser inför Arvikafestivalen

Det var tyst och stilla – en morgonstund i juli i Sommarsverige. Klockan var strax efter 07.30 och solen värmde redan Riksteaterhusets kritvita fasad.Till doften av nybryggt kaffe skrev jag ut de A3-affischer vi ska smycka vårt område med på Arvikafestivalen, som börjar senare i veckan. Det blev ett antal vita lövtunna blad, som vart och ett skulle fästas på en pannå med hjälp av spraylim. Spraylim inomhus är ingen bra idé, därför begav jag mig ner till entrén och ut utomhus.

Lagom till dess att jag lagt ner pannåer och utskrifter på marken kom den första vindpusten och tog med sig en hel hög av papper, som blåste likt höstlöv längs parkeringen. Oerhört lägligt. Och istället för att rädda det som återstod sprang jag efter det bortblåsta som en yr höna. Det gick sådär. Och så kom nästa vindpust – nä, pust är ett för svagt ord i sammanhanget; stormvind är en mer rättvis benämning. Mitt synfält fylldes med vita pappersark som spreds för vinden, och det kändes lite som om jag befann mig mitt i en filminspelning. Men då kom han – riddaren på den vita hästen – tekniker-John svängde in på parkeringen, stannade bilen och hjälpte mig att jaga efter utskrifterna. Vi gav upp ganska snart med den uppenbara insikten att skriva ut nytt var det enda rätta i detta läge.

Sagt och gjort – mot skrivaren och nya utskriftsjobb.

Tack till bästa Jeanette och Ann-Catrine i Receptionen som plockade upp efter den vårdslösa vinden. Tack till John som gav mig en hjälpande hand när jag som bäst behövde det, och tack till Emma som vid andra försöket höll allt material i ett stadigt grepp medan jag spraylimmade för glatta livet.

Skyltarna blev levererade till lastkajen före Arvikagängets avresa – mission completed!

På andra försöket lyckades vi! Foto: Fredrik Sjöberg

/Ylva Tingvik, webbansvarig och med i sommarens festivalteam.