Tankar kring det offentliga rummet och samtalet

I år är det åttonde gången jag är i Almedalen. Första gången var 2005. Då fanns inte ett enda program med fokus på kulturen. Det året genomförde Riksteatern Kulturpartikuppen med den egna föreningen Plural och i hamnen arrangerade vi debattboxning tillsammans med de lokala teaterföreningarna. Efter det har både det politiska och mediala intresset för kulturfrågor ökat. Det glädjer mig också att det är fler arrangörer utanför kultursektorn som bjuder på samtal om kulturens roll och relevans för yttrandefrihet, regional tillväxt, ideellt engagemang, demokratisering och andra samhällsområden.

Jag kommer själv sitta i ett par paneler och samtal under Almedalen. I ett av dem kommer vi diskutera samhällsbyggnad ”Husby, skyskrapor, strandskyddet, och kommunens marknadsmonopol- dags för en samhällsbyggnadsrevolution?” För mig är det som alltid viktigt att frågan om medborgarnas delaktighet och att en mångfald av erfarenheter finns närvarande, oavsett diskussionsämne. Frågan om hur vi möter utmaningar och hur vi möjliggör innovationer och lösningar som ger hållbart öppna och jämlika samhällen. Vad är det som gör att människor vill delta och engagera sig? Vad behöver kultursektorn göra för att inspirera och öppna sig för ett breddat engagemang och deltagande?

I en kommande artikel i Pan European Networks EU-baserade magasin, Government har jag utvecklat de här tankarna mer. Artikeln kan du läsa här (eng).

Jag tar gärna emot vad du eller din teaterförening tycker om Riksteaterns roll i samhället, inom och utanför kulturpolitiken. Så, kontakta mig om du vill dela med dig av dina tankar och idéer.

Trevlig sommar!

Intervju om samverkansmodellen

En bild från i går kväll. Naila Saleem, Kulturnytt, intervjuade Birgitta Englin om kulturpolitik och samverkansmodellen. Inslaget planeras sändas i mitten av januari.

Birgitta och Marianne Pihl har skrivit om samverkansmodellen och regionaliseringen här på bloggen tidigare i vinter, läs gärna deras inlägg här http://blogg.riksteatern.se/blog/slapp-in-kulturlivet-i-maktens-landstingskorridorer/

Vad gör du på Region Skånes mingel Birgitta Englin?

Jag träffade bland annat regionens nya kulturchef, Gitte Grönfeld Wille från Köpenhamn som är dramaturg i botten.  Det är alltid intressant att lyssna på röster från olika delar av landet. Det ser så olika ut beroende på hur man utvecklat sina respektive regionala kulturplaner. Skåne är aktiva i att kommunicera och är öppna för diskussion kring sina analyser, de släpper in medborgare, institutioner och organisationer i det de gör. Det är spännande. I Skåne ställs inte heller saker mot varandra, t ex olika kulturer, centrum mot periferi eller gammal mot ung. Istället försöker man skapa en politik där alla olika faktorer ses som en resurs för utveckling. Skåne är en av OECD:s mest innovativa regioner. (OECD har 34 medlemsstater och är en förkortning för Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, Organisation for Economic Co-Operation and developmen).  Det är jättekul att Riksteatern har en så stark regional förening och så många fantastiska lokala föreningar i Skåne. Det är också glädjande att det finns en efterfrågan på fria grupper och institutioner från Skåne, till exempel Malmöoperans små platsproduktioner. Dom är intressanta för hela landet.
Birgitta Englin i samspråk med region Skånes nya kulturchef, Gitte Grönfeld Wille.

 

Minglet invigdes av Pia Kinhult, regionstyrelsens ordförande i region Skåne

Släpp in kulturlivet i maktens landstingskorridorer!

Samverkansmodellen har påverkat Sveriges kulturliv sedan den infördes förra året.  Hela Sveriges kulturliv faktiskt, men inte Stockholms läns.  Ingenstans i länet, varken i våra kranskommuner, vår glesbygd eller  vår  skärgård  existerar  samverkansmodellen. Konsekvensen är att  kultursfären och det civila samhället har möjlighet att påverka det regionala kulturlivet och kulturplanerna överallt – förutom i  Stockholms län . Som vd för Riksteatern och ordförande för den regionala föreningen Riksteatern Stockholms län  vill vi ändra på det.

Vi vill bidra med kompetens till kulturlivet i stort, och till utformningen av kulturplan en  i Stockholms län mer specifikt. Vi vill påverka kulturpolitiken, precis som våra kollegor i Riksteaterns föreningar  i resten av Sverige har möjlighet att göra. Vi vill se att samverkansmodellen införs även i Stockholms län.

Tillgång till kultur, möjligheten att utöva den, att uppleva den, att ta ansvar för den, är en demokratifråga. Ytterst handlar det om medborgarnas initiativ och ansvar. Inom Riksteatern i Stockholms län arbetar många människor. Här finns människor som tar stort ansvar och har mångårig kompetens om hur man arrangerar föreställningar på bästa sätt, hur man samverkar med producenter, med utövare, med arrangörer, med civilsamhället, och många fler. Vi jobbar i hela länet –  i kranskommuner, i förorter, i glesbygd – och vi har mycket att bidra med. Inför samverkansmodellen i kulturlivet i Stockholms län.    Det bör inte vara Stockholms stadshus som ensamt äger länets kulturfrågor.  Släpp in kulturlivet i maktens landstingskorridorer!  

Birgitta Englin, VD för Riksteatern och Marianne Pihl, ordförande, Riksteatern i Stockholms Län

Vad gjorde du i Litauen, Birgitta?

 Hej Birgitta, du är nyligen hemkommen från Vilnius. Vad gjorde du där?  
Jag var inbjuden för att prata på en konferens om hur interkulturellt utbyte kan bygga broar inom Europa och mellan Europa och världen utanför. Det är ECA, European Council of Artists som arrangerar. ECA är ett råd och nätverk för organisationer som representerar yrkesutövande konstnärer i Europa. Ambitionen är att kunna påverka den europeiska kulturpolitiken och konstnärers möjligheter att vara verksamma. Kanske också påverka konstnärer så att dom tar aktiv del i att forma en europeisk union som inte är en sluten borg mot resten av världen, utan något som kan vara en interkulturell union  som är öppen för utbyte  och utveckling.

Konferensen har rubriken Art as a Bridge Builder – Cultural Diversity in European Communities. Vad pratade du om?  
Jag utgick från den resa vi gjort i Sverige, en resa som inte på något sätt har nått sitt slutmål. När jag läser Vanja Hermeles bok ” In som ett lamm ut som en tigrinna” där hon väver samman sitt liv med de normkritiska granskningar hon gjort av kultursektorn så häpnar jag över hur rasistiskt och chauvinistiskt många chefer uttrycker sig. De skulle inte formulera sig så idag. Vi har alla lärt oss något och vi fortsätter lära oss utifrån att upptäcka världen och konsten med andra perspektiv än det egna. Sen talade jag en del om betydelsen av att inte låsa in konstens utveckling utan stimulera våra institutioner att samverka både inom sektorn men också med andra samhällsområden. Och om möjligheten att utveckla konstnärliga processer och färdiga verk på den virtuella arenan.  Jag tycker också det är viktigt att undersöka hur de som skapar och brukar konsten på den virtuella arenan kan utveckla och bygga broar till våra scenkonstinstitutioner och de fantastiska konstnärer vi har där. Både tekniken och migrationen utmanar synen på nationer, institutioner, kulturen och konsten. 

 Birgitta Englin pratade på konferensen ”Art as a Bridge Builder, Cultural Diversity in European Communities” i Vilnius i helgen

Var det något särskilt som gjorde intryck på dig under konferensen?
Gottfried Wagner som tidigare var ansvarig för European Cultural Foundation, talade om behovet av att bygga unioner. Vi kan och ska kritiskt granska EU-komissionen och EU-parlamentet,  men vi ska  också  titta på vilken betydelse EU har haft för  en lång period av fred, för ett ökat  utbyte av  kultur och  för arbetet mot rasism. Det finns mycket kvar att göra men det blir inte lättare om unionen faller sönder. Därför menade Gottfrid Wagner att konstnärer liksom alla andra grupper måste formulera sig och ta tillvara den makt och möjlighet de har att påverka. Hans oro för tilltagande nationalism och kulturrasism delar jag. Sverigedemokraternas kulturpolitik för en mer homogen och likriktad kultur är odemokratisk och  utvecklingsfientlig.  

 

 

Kolbrun Halldorsdottir, Island, President of the European Council of Artists.

Kolbrun Halldorsdottir, i ditt välkomsttal nämnde du inspiration som riktlinje för konferensen och sa att Birgitta Englin är en av de personer som inspirerat dig. På vilket sätt har hon gjort det?  
Jag lyssnade på henne på ett möte i Helsingfors där hon berättade om hur Riksteatern jobbar med föreställningar på flera språk för att teatern ska komma fler till godo och öppna dörrar. Hon berättade om föreställningar på turkiska, bosniska, persiska och att de sänds över nätet för att nå fler i Sverige. Vad som hände var att de även nådde en publik utanför landets gränser. Det är ett fantastiskt sätt att använda tekniken på, jag tycker Birgitta Englin och Riksteatern visar vägen som brobyggare. Det är otroligt inspirerande. Hon berättade också om hur Riksteatern satt upp föreställningen ”Vem sover i natt?” om ensamkommande flyktingbarn. Pjäsen är skriven och spelades av Ubah Musse som kom till Sverige från Somalia. Genom Riksteatern fick hon berätta sin historia. Ubah var med på konferensen i Helsingfors. Hon var helt fantastisk, jag tror hon knockade oss alla.

Nyckelordet är tillsammans

– Jag jojkade som barn men blev tillsagd av prästen att sluta. Han sa att jag aldrig skulle komma till himmelriket om jag jojkade. Jag blev förtvivlad, gick hem och grät och pratade med Nils Aslak Valkeapää, en förgrundsgestalt inom den samiska kulturen, och berättade vad som hänt. Vad i hela världen ska du till ett himmelrike där jojken är förbjuden för, undrade han. Det svaret blev något av en vändpunkt för Åsa Simma, idag dramaturg vid Internationellt samiskt filmcenter i Kautokeino och en av de som deltog när den samiska kulturen presenterades  på Filmhuset i Stockholm. Hennes berättelse är inte unik. Flera föredrag beskrev samernas situation som ursprungsbefolkning, det gavs också flera prov på samiskt kulturutövande, från design och jojk till litteratur, scenkonst och intressanta diskussioner om vad som är samisk kultur och hur den kan se ut idag.

Bakom arrangemanget stod Umeå 2014, ett kulturhuvudstadsår som tar avstamp i den samiska kulturen och ett nordligt perspektiv. Programåret kommer att vara indelat i åtta samiska årstider med ett större arrangemang vid varje årstidsväxling. För att sprida kännedom om den samiska kulturen och dess samtida uttryck bjöd man in kulturinstitutioner och organisation in till dagen som fått rubriken Diehttu gáldu, Kunskapskällan. En av deltagarna var Birgitta Englin som satt med i den avslutande paneldebatten.

Varför är du här idag?
-För att prata om Umeå som kulturhuvudstad 2014 ur ett samiskt kulturperspektiv. Det är en viktig fråga för oss i Riksteatern och viktig för de arrangörer som nu har ett jättejobb framför sig. Vi har många kunniga föreningar som arrangerar samisk kultur, det är en kompetens som är bra för hela Riksteatern.

Harriet Nordlund, skådespelerska och regissör är en av de som sitter i det samiska konstnärliga rådet för Umeå 2014.

Vad kan en sån här dag få för betydelse?
Förhoppningvis ger den en bakgrund till den samiska kulturen och inspiration att sprida den, det är därför vi arrangerar den här dagen.

Vad kan man göra om man som kulturinstitution blir intresserad?
-Jag svarar med ett samiskt ord – oudasbardu, tillsammans. Jag tror det bästa sättet är genom samarbete, ta kontakt med de samiska konstnärer och institutioner som finns. Och sätt den samiska kulturen i ett sammanhang, se den som en av många ursprungsbefolkningars kulturer. Vi är ju 300 miljoner över hela världen.

Även media fanns på plats. Här intervjuas Birgitta Englin av Olle Keijonen, samiska redaktionen vid Sveriges Radio.

 Läs mer på www.umea2014.se

Vad gjorde du i Finland i veckan, Birgitta Englin?

 –     Jag var i Helsingfors i onsdags för att äta lunch med ambassadören Anders Lidén, han hade bjudit in mig och teaterchefer från bland annat Esbo Stadsteater, Åbo Svenska Teater, Kupio Stadsteater och Klockriketeatern. Riksteatern har samarbetat med nio region- och stadsteatrar i Finland sedan 2004.

Vad pratade ni om?

–     Ambassadören är ny i sammanhanget, därför beskrev vi bakgrunden till vårt långa samarbete, som startade för att det fanns ett behov i Finland av teater på svenska, och ett behov i Sverige av teater på finska. Det fanns tidigare under 70-80 talet ett stort utbyte och Anders Eriksson, tidigare kulturråd på ambassaden i Helsingfors, tog initiativ till samarbetet runt de svenska turnéerna i Finland. Sedan dess har projekt växt till ett branschutvecklingsprojekt där allt fler teatrar, utbildningsinstitutioner och organisationer deltar. Samarbetet kallas Scen utan gränser, och förutom turnéerna så pågår utvecklingsprojekt inom  teaterteknik och teknisk utveckling som främjar konstnärlig utveckling, textning och översättning. Olika projekt för att stötta och synliggöra nya dramatiker och regissörer pågår också.

–      De olika språken är viktiga och det är ett stort värde för Sverige att ha finskan och många andra språk och minoritetsspråk, liksom det är ett stort värde för Finland att ha svenskan. Forskningen har visat att flerspråkighet hos barn ger bättre skolresultat och barn som är flerspråkiga utvecklar en större tolerans och kapacitet att förstå olika kulturer och system. Det är en viktig resurs för alla samhällen som vill utvecklas både kulturellt, demokratiskt och ekonomiskt.

Vad gjorde du mer i Helsingfors?

–     Efter lunchen åkte jag ut till Hanaholmen, ett kulturcentrum, som bjudit in till en dag om ledarskapsutveckling. Chefen i rampljuset var temat för dagen, chefer från teatrar i Sverige och Finland var där, och vi diskuterade skillnader och likheter i våra två länder.

Samtal på Hanaholmen. Birgitta Englin,  Eeva-Sisko Artell, Atro Kahiluoto.

Vilka är de största skillnaderna mellan Sverige och Finland när det gäller ledarskap i teaterbranschen?

–     De största skillnaderna är att teatern i Sverige kommer ur olika traditioner I Finland har teatern växt fram ur behovet av att frigöra sig från både tsardömen och svensk styre. Under tsar tiden fick man inte ha föreningar som höll möten på finska förutom amatörteaterföreningar. Den bakgrunden har lett till att teatern fått en viktig roll i byggandet av en självständig fri nation. Därför finns inte heller någon motsättning mellan finsk professionell teater och amatörteater, de samarbetar kontinuerligt I Sverige har teatern en hovtradition som kommer från Gustav den tredje. Han importerade teatern, och till och med skådespelare, från Frankrike, med tanken att folket skulle upplysas. Teatern var för en elit som skulle stimuleras att utveckla en kulturell europeisk nivå och skådespelarna skulle därför tala franska.

De här olika bakgrunderna har förstås också påverkat politiken i de olika länderna. I Finland finns det till exempel en självklar uppfattning att kvalitet går att utveckla överallt inom scenkonstsektorn, och man ser att teater inte är något som är viktigt för alla., Det finns till och med en teaterlag i Finland och teatern har en väldigt viktig roll i diskussionen om samhället. Teatern har en mycket viktig roll i Sverige också, men vi kan fortfarande fastna i motsättningar mellan ideellt och professionellt, stad och land, institution och fri grupp.

Vilka är de största likheterna?

–     Likheterna är att vi har samma utmaningar Framtida finansiering, förändrade kulturmönster, tekniska möjligheter. Med våra olika bakgrunder och språk har vi bättre förutsättningar att möta en spännande men komplex framtid.

 

Shahin Najafi behöver samma stöd som Salman Rushdie

På samma sätt som opinionen tog ställning för Salman Rushdie och litteraturen måste den nu höras för musikern Shahin Najafi. Våra scener och kulturinstitutioner kan idag vara både lokala och globala arenor för det fria ordet och den fria konsten. De iranska religiösa auktoriteterna anser att Shahin Najafis låt ”Naghi” förolämpar en iman med samma namn. En fatwa får aldrig bli sista ordet. Vi är många – konstnärer, kulturchefer, politiker och partiledare – som kan visa vårt stöd för Shahin Najafi.

Shahin Najafi har besökt Sverige flera gånger. 2010 var han en av artisterna i den iranska hiphopgala som Riksteatern arrangerade i satsningen Voices of change. I april 2011 turnerade han med en egen konsert i Riksteaterns regi.

Att Shahin Najafi fått en fatwa visar hur viktigt det är att svenska scener fortsatt är öppna för konstnärer som vågar stå för yttrandefrihet och demokrati både innanför och utanför Sveriges geografiska gräns. Det visar också att det stöd som finns idag för författare och journalister, bland annat i form av fristäder är viktigt och behövs även för musiker och andra konstnärer. Våra svenska scener och kulturhus är viktiga fristäder för det fria ordet och för många olika konstnärers frihet.

Kränkningar av yttrandefrihet och demokratiska rättigheter drabbar idag både lokalt och globalt. Precis som kampen mot förtrycket lokalt också får global effekt. Sverige har en kulturpolitik som värnar yttrandefriheten och en utrikespolitik där arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter är prioriterat och centralt i alla UD:s politikområden. I UD:s promemoria från mars 2012 om strategi för särskilda insatser för demokratisering och yttrandefrihet sägs bland annat ”Regeringen anser att stater har både en rätt och en skyldighet att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter och därmed ett moraliskt ansvar att stödja individer, grupper och organisationer som utsätts för stora risker i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Att tysta Shahin Najafi kränker rättigheten att skapa något för en bättre värld. Att hota en ensam konstnär syftar till att tysta skrämma alla som förmedlar hans text vidare, alla som inspireras att göra en egen text, egen musik som fritt uttrycker krav på ett bättre liv i Iran eller Sverige. Det är en kränkning av yttrandefriheten.

I Shahin Najafis populära låt ”Naghi” beklagar han situationen i Iran och ber imamen göra något nu istället för att vänta på den 12:e imamen som ska ha en enorm möjlighet att påverka och är mer benägen att trotsa politiska auktoriteter och religiösa föreställningar, men han verkar inte komma och något måste göras nu. Det är innehållet i den sång som föranlett en fatwa mot Shahin Najafi. I hans fall står dessutom nyhetssajten asremrooz.ir nära knuten till den iranska regimen, bakom en kampanj för att Najafi ska hängas. En belöning på 100.000 dollar har dessutom utfästs för hans huvud.

Shahin Najafis röst är farlig för den når in i Iran, den når exiliranier, den når dig och mig.

Kollegor: Om vi inte bidrar till att röster hörs från länder som sanktionerar våld mot sina egna medborgare som i Iran, så påverkas samhällsklimatet också hos oss. Yttrandefriheten stärks i flera länder, flera sammanhang, om vi tillsammans skapar forum för dessa röster. Även i de mest politiskt stabila stater behöver demokratin erövras gång efter gång. Det är hög tid att tillvarata kulturens roll och relevans för demokratifrågor på den globala arena som är kulturens idag.

Shahin Najafi är långt ifrån ensam. Nyligen dömdes rapparen El Haqued till ett års fängelse i Marocko. Han döms för sin kritik mot förtal av polisen. Rappare, skådespelare, graffittimålare, poeter, filmare och författare tar idag stora risker för att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter. Hur kan Sverige som stat stödja dem? Hur kan vi bättre ta tillvarata kulturens roll och relevans för demokratifrågor på den globala arenan?

Den konst som nu förändrar världen har sedan längre lämnat föreställningen om att den är nationell. Den är lokal och global på samma gång, den förändrar lokala förutsättningar genom att globalt ge människor möjlighet att vara deltagande i den. Låt oss delta.

Riksteatern kommer att fortsätta satsningen Voices of Change.

In English: http://www.riksteatern.se/content/shahin-najafi-deserves-the-same-support-as-salman-rushdie

Om Shahin Najafi

Shahin Najafis låt finns översatt här: http://www.ethicalear.com/2012/05/english-translations-of-shahin-najafis.html

Shahin Najafi tvingades verka under jorden under sina år I Iran eftersom hans musik var förbjuden av regimen. Han flyttade till Tyskland 2005 där han blev medlem I gruppen “Tapesh 2012”, en grupp som framför politiska låtar på persiska. I sin musik tar han politisk ställning för kvinnors rättigheter och emot religiös extremism, sociala orättvisor och sexism. I februari 2010 medverkade Shahin Najafi tillsammans med flera andra artister i en iransk hiphopgala och gjorde en egen turné 2011. Både galan och turnén besökte Stockholm, Göteborg och Malmö och var en del av Riksteaterns fortfarande aktuella temasatsning ”Voices of Change”. Under temat uppmärksammar Riksteatern artister som genom sitt konstnärskap vill verka för demokrati och yttrandefrihet.