En dag att påverka…

Idag möter Sveriges kulturminister sina nordiska kollegor på ett möte i Nordiska ministerrådet i Oslo. Riksteatern har nu tillsammans med en rad nordiska kulturaktörer presenterat sina krav på EU:s nästa kulturprogram Kreativa Europa 2014-2020 till de nordiska statsråden. I ett gemensamt yttrande framhöll vi bland annat att publikutveckling inte enbart tolkas i kvantitativa termer som publiksiffror, utan även i kvalitativa termer som tillgång till kultur, samt kulturens utbildningsaspekter.

Vi betonade även vikten av att alla nordiska länder ska se över och åtgärda brister i nationella och nordiska kulturstöd så att de bättre samspelar med Kreativa Europa och därmed ökar möjligheterna för nordiska kulturaktörer att ta del av EU-stöd och internationell samverkan. För att garantera att alla nordiska kulturaktörer, stora som små, ska kunna delta i Kreativa Europa på samma villkor, är det därför av stor vikt att alla nordiska finansieringsstrukturer stödjer internationellt nätverkande, vilket är en grundförutsättning för att bilda partnerskap.

Kulturministrarnas möte i Oslo infaller mindre än en månad innan alla EU:s kulturministrar förväntas ta ett delbeslut om Kreativa Europa i EU:s Ministerråd den 10:e maj, under ledning av det danska ordförandeskapet.

Europeiska kommissionen har föreslagit en blygsam, men procentuellt sett viktig ökning av det nuvarande stödet till EU:s kulturprogram. Kultur och kreativa näringar står för 2.6 % av EU:s totala BNP, och växer 12 % snabbare än övrig ekonomi i medlemsstaterna. Det vore därmed rimligt att dagens budget för kulturprogrammet som utgör 0.05 % av EU:s sammanlagda budget, det vill säga ca. 11 Euro cent per EU-medborgare per år, höjdes. En ökning skulle vidareutveckla kulturutbudet, och bidra till interkulturella dialoger nödvändiga för ett öppet, konstnärligt innovativt och demokratiskt Europa. En budgetökning är också relevant för att säkerställa landsbygdsutvecklingen som idag är en stor utmaning för EU:s tillväxt- och socialpolitik. Ett stärkt kulturprogram är även viktig för internationalisering av Sveriges och Europas kreativa närningar på den globala kulturarenan.

Många medlemsländer, däribland flera av de nordiska, har inte ännu tagit en proaktiv och stödjande ställning till den föreslagna ökningen i Kreativa Europa. Riksteatern vill uppmana den svenska regeringen att stå för en mer effektiv och rättvis omfördelning av EU:s kommande budget.  Vi välkomnar därför Europeiska kommissionens förslag till nytt kulturprogram och står bakom kraven som lagts fram av den europeiska kampanjen we are more – act for culture in Europe. Jag vill uppmana alla teaterföreningar att stödja kommissionens förslag och stå bakom we are more’s manifest.

För att skriva under manifestet och för mer information, se:
www.wearemore.eu 

För yttrandet i sin helhet, se bilagan:
Kreativa Europa Nordiskt yttrande april 2012 (pdf)

Birgitta Englin

Förberedelser i radiostudion

På bilden, tidigare i dag: Riksteaterns vd Birgitta Englin, teaterkritikern Lars Ring och programledaren Jenny Aschenbrenner förbereder inför sändningen av Nya Vågen i P1. Det blev ett samtal om heteronormer i teatervärlden, efter Rikard Wolffs debattartikel i Expressen nyligen. Samtalet finns nu på den här länken Nya Vågen. Rikard Wolffs debattartikel i Expressen? Finns här Prata om det.

Nya modiga konstnärer utvecklar både konsten och demokratin

I dag är jag en av dem som ställer mig bakom en debattartikel om yttrandefrihet. Som vd för Riksteatern vill jag ta varje möjligt tillfälle till att värna den fria kulturens roll i vårt samhälle där yttrandefrihet är en viktig grund. Därför var det självklart för mig att underteckna det här uppropet i Aftonbladet: Stoppa censuren av svensk hiphop Texten som tar avstamp i situationen för svenska hiphop-artister, är viktig av flera skäl.

Jag tycker så här: Människors vilja att uttrycka sig genom kultur – det må vara teater, musik eller något annat – är en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Att begränsa människors uttryck, genom censur eller hot, är aldrig en framkomlig väg. Även om ett konstuttryck beskriver en verklighet som inte är allas, även om en del upplever det man vill uttrycka som fruktansvärt och provokativt, så är censur aldrig rätt väg att gå.

När man censurerar och kränker yttrandefriheten förhindrar man människor att börja föra dialog om det man tycker olika om. Med censur påstår man att vi medborgare inte klarar av att tillsammans att samtala, påverka och utveckla varandra och det samhälle vi delar och lever i.

Man kan censurera öppet och förbjuda men man kan också censurera genom att osynliggöra och inte ge möjlighet till möten eller att fritt få utöva sin konst.

Jag hoppas att politikerna ska förstå att många och olika konstnärer och konstformer är viktigt för demokratin i kulturen och samhället. När man som politiker låter polisen bestämma vilken konst som är skadlig eller farlig eller om man bara vill stå upp för det etablerade, då börjar man som politiker representera systemet istället för medborgarna.

I dag är endast 3% av befolkningen medlem i ett parti, därför är det viktigare än någonsin att ge sig tid att lyssna på många olika medborgare och människor.

För det är bättre att lyssna och våga prata med människor om varför de upplever att deras verklighet inte syns och  acceptera den konst och kultur som försöker uttrycka den verklighet som inte syns eller diskuteras tillräckligt.

Vi ska vara stolta över att ha starka hiphopkonstnärer här i Sverige som ifrågasätter makt och normer i samhället på samma sätt som deras kollegor i länder där yttrandefriheten onekligen kränks systematiskt och våldsamt. Riksteatern kan också vara stolta för att vi även kan vara en arena för dessa modiga konstnärer som ifrågasätter makt och normer också utanför våra svenska gränser.

Vid flera olika tillfällen har Riksteatern kunnat presentera ett flertal iranska hiphopartister som är verksamma i Iran och andra länder. Vi ska vara stolta över att kunna vara en arena för dem att nå ut med sin musik och budskap som bidrar till att människor orkar fortsätta tala och fantisera om  den demokratisering som just nu kanske känns avlägsen. Men om människor sluta drömma om förändring, förbättring, utveckling, vad händer då i världen?

För mig, och andra, som sitter på chefspositioner i kulturvärlden handlar det om att skapa förutsättningar för fler att både fantisera och realisera. Jag, som företräder en folkrörelse vars medlemmar har gett mig i uppdrag att ”skapa mentala krockar på många språk för att sätta känslan och tanken i rörelse”, är stolt. Idag turnerar Riksteatern både ”En Dåres sånger” och ”Art of the Streets”.

Det ena är en föreställning om Gustav Fröding som ställdes inför rätta för att han publicerat dikten ”En morgondröm” som beskriver ett samlag. Den föreställningen möter en stor och uppskattande publik samtidigt som vi snart ska möta en lika stor och uppskattande publik för hiphop-kulturens olika utövare i Art of the Streets. 1896 såg man bara det farliga och normupplösande i Frödingsdikt liksom man idag bara ser det farliga och normupplösande i graffittikonsten.

Det är skönt att vi kan se i backspegeln att Frödings diktning överlevde rädda politiker och maktmissbrukande tjänstemän. Jag hoppas vi om några år kan se i backspegeln hur modiga iranska rappare bidragit till att talet är fritt i Iran eller och att graffitin erkänns och lagligt kan utövas. Jag hoppas vi ser ett samhälle där vi uppskattar ”mentala krockar på många språk som sätter våra tankar och känslor i rörelse”. Jag hoppas att vi i framtiden inte är rädda, snåla och vakar på vad som är ”rätt” eller ”fel” kultur. Jag hoppas vi anser att människor på riktigt är lika mycket värda oavsett om de är unga, gamla, svenska eller osvenska, sjuka eller friska, hip-hopare eller prima ballerina.

Men för det behövs både Fröding och nya modiga konstnärer som hjälper oss att utveckla både konsten och demokratin.

In solidarity with the Belarus Free Theatre

In the past few hours I have received some concerning news. I am saddened to inform you that at least one of the members of the Belarus Free Theatre, the touring guest acts of Riksteatern, has been imprisoned in her native Belarus. The imprisonment has occurred in connection to the recent days’ protest against the incumbent government and yesterday’s election.

An election that has allegedly resulted in 80 % support for the sitting president, Alexander Lukasjenko. An election that has not been approved by the international community as fair and impartial. An election in a country, not too far from us, that is considered the last dictatorship in Europe, where torture, impunity and capital punishment are in abundance.

Just a few months ago the Belarus Free Theatre was touring with Riksteatern in Sweden. The founding members, Natalia Kaliada and Mikalai Khalezin, visited several cities; Falun, Gävle, Umeå, Skelleftå and Stockholm. Here, the company had access to a free and open stage… and to an audience that did not fear to attend their performance. Back home, the Belarus Free Theatre does not officially exist.

–       We are prohibited to perform in Belarus. Officially we do not exist, we do not have any venues; and those who want to see our plays will be informed about the venue just before the start of show, said Natalia Kaliada during her Swedish tour.

Today, Natalia Kaliada and many others in the opposition in Belarus have been imprisoned. It is not acceptable that young people who demonstrate will power, courage and interest in taking responsibility for building up a democratic state, are imprisoned and ill treated.

Those of us who live in societies where any form of critical culture is not interpreted as a blow to “national security”, must react towards these arbitrary arrests. I ask you to visit Amnesty International and Civil Rights Defenders in order to be updated and be informed about how You can help the protestors in Belarus.

In these frustrating moments, I feel ever more encouraged to continue to realize the visions of Riksteatern to create mental juxtapositions in many languages, as a way to reshape democracy and contribute to active citizenship… disregarding national boundaries and belonging.

Therefore we aspire to get the Belarus Free Theatre back to Sweden soon. Natalia and the rest of the ensemble are a voice of change that we, neither in Sweden nor in Belarus can be without.

In solidarity,

Birgitta Englin

Executive Director

Kulturpolitiken in på bara skinnet

Det är spännande tider. Riksteaterns föreningar och artister jobbar för fullt med höstens program i otaliga möteslokaler i hela Sverige. Och snart är det val!

I valrörelsens slutspurt lanserar Riksteatern nu resultatet av en kulturpolitisk enkät. Även om kulturpolitiska frågor har hamnat på den valpolitiska agendan tidigare, vilket är glädjande, så behövs det fler röster och större geografisk spridning för att ge frågorna den förankring de behöver för att se kulturpolitiken både regionalt och nationellt. Därför har Riksteatern under sommaren ställt tre frågor till politiker och talespersoner, för de sju riksdagspartierna, i hela landet. Nu publicerar vi svaren, för fler att läsa och debattera.

Å Riksteaterns vägnar kan jag nu hälsa varmt välkomna till Riksteaterns interaktiva Sverige-karta: http://www.riksteatern.se/val2010
Här finns politikernas svar på Riksteaterns tre frågor om kvalitativa kulturevenemang, ideell verksamhet och samverkan med civilsamhället.
Här kan du också göra din röst hörd genom att rösta på ditt favoritparti!

Genom att kartlägga kulturpolitiska visioner och prioriteringar bland sju partier på regional och nationell nivå, och sedan publicera svaren, påminner vi också politikerna om att Riksteaterns medlemmar kommer att ha kulturpolitiska löften i åtanke den 19e. Enkäten är ett första steg, under den kommande mandatperioden kommer fler. Riksteatern kommer att lyfta in kulturpolitiska frågor på olika arenor överallt.

Kultur är en outtömlig och livskraftig mänsklig resurs som är vital för dagens demokrati och morgondagens sociala tillväxt. En rikedom som stärker Sveriges roll som ett föregångsland på den globala kartan och som stimulerar människor överallt att ta itu med brännande frågor genom kulturella yttringar och verktyg. Därför är en långsiktig kulturpolitik, baserad på en transparent kulturdebatt och genuint samarbete med aktörer från det civila samhällets organisationer och folkrörelser, av största relevans för kulturens välbefinnande i hela landet.

Ser med spänning fram emot många röster och kommentarer på webbsidan.
Varma hälsningar.

Makthavare på scen

Nästa vecka sätter sig sju makthavare – sex ministrar och en riksdagsledamot – på scen för att ge röst åt kvinnorättskämparna i Seven. Handelsminister Ewa Björling ska till exempel läsa rollen som Farida Azizi, som kämpade mot kvinnoförtryck och kvinnors marginalisering under talibanregimens styre i Afghanistan. Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson ska läsa rollen som Mu Sochua. Och Birgitta Ohlsson, EU-ministern, ska läsa rollen som Hafsat Abiola.

Ministrar på scen i Riksteaterns regi några veckor före ett val, jag har sett att det väcker frågor, vad vill Riksteatern med det?

Låt mig säga så här: Seven har vuxit till en verklig stafettpinne, som påverkar och engagerar människor. Ensembler med såväl makthavare, studenter som teaterchefer har gjort rollerna på olika scener. Publiken har kunnat se både kvinnor och män i de sju rollerna. Under Almedalsveckan i somras gjorde t ex manliga riksdagsledamöter från olika partier de sju kvinnorollerna. Jag vet att de påverkade politikerna i somras och jag hörde hur det påverkade publiken. I Visby framfördes också önskemål om att se partiledare i de sju rollerna – det ser jag fram emot, det är ett viktigt mål.

Jag vill gärna se ännu fler makthavare och ministrar – oavsett partifärg och oavsett hur sammansättningen ser ut efter valet – på scen i Seven.
Alla ministrar i den sittande regeringen, såväl migrationsministern som försvarsministern, har fått frågan om att vara med i Seven. Flera av ministrarna var också intresserade.

Riksteatern är en folkrörelse med fler än 40 000 medlemmar, vi tycker inte likadant allihop och är ganska ofta oense med makthavare och beslutsfattare. Riksteatern tar inte partipolitisk ställning. Däremot kan vår organisation vara politisk, och vi adresserar gärna makthavare i olika frågor. I Stockholm har vi till exempel nyligen fört en debatt med beslutsfattare om graffitins utrymme i det offentliga rummet. I bland vill makthavare stoppa Riksteaterns mötesplatser, ibland är makthavarna själva med på scen.

Kultur påverkar makthavare och andra, det är bra. Ju fler som sätter sig på scen och ger röst åt kvinnorättskämpar, desto bättre för diskussionen om mänskliga rättigheter, desto tydligare blir kulturens möjligheter att påverka och utveckla demokratin. Efter läsningen på torsdag skickar vi stafettpinnen vidare. Vi skickar den till makthavarna i nästa regering, oavsett vilka färger som dominerar där då. Jag välkomnar fler makthavare och ministrar att läsa – och påverkas av – kvinnorna i Seven.

Riksteatern bjuder in politiker i Stockholm till workshop och samtal

Riksteatern arbetar med många olika konstformer, en av dem är graffiti. Nyligen ordnade vi konventet Art of the Streets, om gatukonst och graffiti, i Stockholm. Det blev debatter och samtal om demokrati, Stockholms stads klotterpolicy och utspel om skadestånd. Men nu vill jag och Ceylan Holago, producent för Art of the Streets, komma vidare i samtalet. Vi vill inte att Riksteatern ska vara ett redskap i en blockpolitisk debatt under valrörelsen. Därför har vi skrivit ett öppet brev till flera politiker från olika partier i Stockholm. Vi ger dem ett erbjudande, en slags present. Politikerna får två workshops av Riksteatern i början på nästa år, två förutsättningslösa samtal där de kommer att få möjlighet att möta graffiti-konstnärer, unga konstnärer och deras föräldrar. Syftet är att komma förbi låsta positioner och söka möjligheter till förbättringar och eventuellt nya lösningar. Frågor om demokrati, kultur och ungdomspolitik kräver breda förankrade lösningar och lösningsorienterade samtal.

Läs hela brevet till politikerna här: http://www.riksteatern.se/tillpolitikeristockholm

En fråga om Kvalitet … men på vems villkor?

Om kärt barn har många namn, så behöver nog kvalitet en stor dos av kärlek och uppmärksamhet. Inte för att kvalitet som fenomen inte uppmärksammas. Kvalitet är trots allt ett kärt begrepp inom kultursektorn i allmänhet och ett återkommande ämne under Almedalen i synnerhet. Seminarium efter föreläsning efter utfrågning efterfrågas närvaron av detta mystiska och efterlängtade underbarn.

Men få har riktigt belyst vad kvalitet är, från vilket perspektiv, inom vilken kontext, enligt vem och på vilka grunder just dessa personer kan bedöma kvalitet, eller vad en utvärdering av den odefinierbara kvaliteten ska leda till.

Själv är jag som VD för en nationellt och internationellt turnerande teater med ett tydligt regeringsuppdrag OCH som en skådespelare och regissör väldigt intresserad av kvalitetsfrågan. Efter en het (innehållsmässigt såväl som vädersmässigt) vecka här i Almedalen välkomnar jag en öppen och diversifierad debatt om kvalitet inom Riksteatern och kultursektorn. Ett samtal där också varje enskild medborgare och företrädare från politiken, massmedier (traditionella och ”nya” medier), civil samhället och akademin kan delta i.
Vi behöver inte (och kan möjligtvis inte) nå konsensus om vad kvalitet är och hur den kan mätas ”objektivt” inom kultursektorn. Däremot måste meningsfulla diskussioner om kvalitet bygga på en förståelse för vad företrädaren/debattören menar med kvalitet.

Det är svårt att argumentera för eller mot förslag som lägger fokus på kvalitet, om det inte framgår vad företrädaren menar med kvalitet.

Är all verksamhet på Operan av hög kvalitet, hur bör graffitiutövare bedömas ur ett kvalitetsperspektiv, och hur inberäknas alla de tio tusentals aktiva, de ideella verksammas förståelse och tolkning av kvalitet i den kulturpolitiska debatten och besluten? Ska inte amatörerna och de ideella föreningarna som i hög utsträckning står för en levande och aktiv kulturliv runt om i landet, vara en självklar part i diskussionen?

Riksteatern räds som bekant inte för att skapa en och annan mental krock i den här debatten… allt för att sätta tanken och känslan i rörelse.
Jag uppmuntrar varje medlem i Riksteatern att ta in det borttappade barnet Kvalitet in i värmen… för det är många eldiga frågor som måste besvaras av oss alla kulturentusiaster.

Ha en riktigt skön och het sommar,

Birgitta Englin, vd, Riksteatern.

Det är bra att siffrorna kommer fram – nu kan hela branschen ta ett gemensamt ansvar

Jag vill vara oerhört tydlig: Det är bra att Sveriges radio gjorde undersökningen om sexuella trakasserier och det var bra att så många svarade. Resultatet är sorgligt och på sätt och vis förvånande läsning 2010- men framför allt är det väldigt viktigt att ta till sig. Det är bra att siffrorna och berättelserna kommer fram. Jag känner igen dem då det är berättelser vi mötte under utredningsarbetet av jämställdhet inom scenkonstområdet, ”Plats på scen”, 2006.

Undersökningen visar för oss i branschen att vi har ett viktigt problem att arbeta vidare med. När så många upplever att de blivit sexuellt trakasserade – så är det hela branschens ansvar, särskilt för oss i chefspositioner och våra fackliga samarbetsparter. Vi är många som kan ta det här ansvaret nu.

Vi arbetar i en bransch där mannen, en mycket traditionell sådan, varit normativ väldigt länge. Det syns i urvalsprocesser och det syns i många repertoarval. Som bransch har vi börjat ändra på detta, och publiken kan därför se fler perspektiv och fler berättelser ta plats på scenerna. Men vi har mycket kvar. Jag är glad att vi på Riksteatern hunnit en bit på vägen i till exempel i arbetet med att balansera en repertoar utifrån mångfald, jämställdhet och genusperspektiv. Riksteatern arbetar aktivt för att vi ska arbeta efter metoder som innebär öppenhet runt beslut. Som arbetsledare eller som regissör eller producent ska du kunna redogöra för och öppet berätta varför du rollsatt eller anställt på ett visst sätt. Det är viktigt för att begränsa möjligheterna till maktmissbruk som sexuella trakasserier. Ett nära samarbete med fackstyrelsen på Riksteatern kring de här frågorna är också viktigt. Vi har en aktiv och bra fackstyrelse på Riksteatern som är en viktig part att samarbeta med i frågor som dessa. Låt oss samarbeta för att förändra den här situationen inte bara för Riksteatern utan för branschen i stort.

Vi kan naturligtvis jämföra oss med andra branscher och andra delar av samhället, och säga att problemen finns där också. Det är säkert så. För mig är det sekundärt. Nu när vi har de här siffrorna kan vi ta ansvar allihop och arbeta för förändring. Varje fall av sexuella trakasserier är ett fall för mycket.

Hiphop och yttrandefrihet handlar om liv och död i Iran

I kväll ordnar Riksteatern en iransk hiphop festival på Södra teatern. Det är en manifestation för yttrandefrihet.Varför är kvällens föreställning så viktig? Varför kommer Tv team och journalister från Voice of America, BBC mfl till Södra teatern i kväll? De kommer för att hiphop och yttrandefrihet handlar om liv och död i Iran.

Min kompis Fataneh Farahani ringde i onsdags och berättade om Omid Montazeri, en 24 årig frilansjournalist, poet, och relegerad juridikstuderande. Omid är nu åtalad tillsammans med 15 unga människor i Iran som verkat för yttrandefrihet och demokrati. Hans far blev avrättad på grund politiska aktiviteter redan när Omid var ett litet barn för mer än 20 år sedan. Även Omids mor, Mahin Fahimi sitter i fängelse nu.

Min vän Fataneh säger ”För 22 år sedan fanns inte Internet eller några internationella kontakter. Inga av oss som flydde pratade tillräckligt bra svenska och visste inte tillräckligt om Sverige eller dess internationella regler. Nu 22 år senare har Omid och hans mor ställts inför (o)rätta för samma anledning som hans far/hennes make blev avrättad.”

Omid, som detta fall handlar om, är brorson till Said Montazeri (svensk medborgare), verksam på den iranska närradiostationen Hambestegi (Solidaritet) som har sänts från Stockholm de senaste 20 åren. Riksteatern har samarbetet med Hambestegi sedan några år tillbaka. Det gör vi för att värna yttrandefriheten och den konstnärliga friheten.

De kulturpolitiska målen säger:
Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.

Det är mål som hela regeringen ska ta ansvar för. Vi måste försvara yttrandefriheten och så länge yttrande friheten är inlåst innanför nationsgränser kommer den aldrig att i egentlig mening vara fri.