Nya modiga konstnärer utvecklar både konsten och demokratin

I dag är jag en av dem som ställer mig bakom en debattartikel om yttrandefrihet. Som vd för Riksteatern vill jag ta varje möjligt tillfälle till att värna den fria kulturens roll i vårt samhälle där yttrandefrihet är en viktig grund. Därför var det självklart för mig att underteckna det här uppropet i Aftonbladet: Stoppa censuren av svensk hiphop Texten som tar avstamp i situationen för svenska hiphop-artister, är viktig av flera skäl.

Jag tycker så här: Människors vilja att uttrycka sig genom kultur – det må vara teater, musik eller något annat – är en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Att begränsa människors uttryck, genom censur eller hot, är aldrig en framkomlig väg. Även om ett konstuttryck beskriver en verklighet som inte är allas, även om en del upplever det man vill uttrycka som fruktansvärt och provokativt, så är censur aldrig rätt väg att gå.

När man censurerar och kränker yttrandefriheten förhindrar man människor att börja föra dialog om det man tycker olika om. Med censur påstår man att vi medborgare inte klarar av att tillsammans att samtala, påverka och utveckla varandra och det samhälle vi delar och lever i.

Man kan censurera öppet och förbjuda men man kan också censurera genom att osynliggöra och inte ge möjlighet till möten eller att fritt få utöva sin konst.

Jag hoppas att politikerna ska förstå att många och olika konstnärer och konstformer är viktigt för demokratin i kulturen och samhället. När man som politiker låter polisen bestämma vilken konst som är skadlig eller farlig eller om man bara vill stå upp för det etablerade, då börjar man som politiker representera systemet istället för medborgarna.

I dag är endast 3% av befolkningen medlem i ett parti, därför är det viktigare än någonsin att ge sig tid att lyssna på många olika medborgare och människor.

För det är bättre att lyssna och våga prata med människor om varför de upplever att deras verklighet inte syns och  acceptera den konst och kultur som försöker uttrycka den verklighet som inte syns eller diskuteras tillräckligt.

Vi ska vara stolta över att ha starka hiphopkonstnärer här i Sverige som ifrågasätter makt och normer i samhället på samma sätt som deras kollegor i länder där yttrandefriheten onekligen kränks systematiskt och våldsamt. Riksteatern kan också vara stolta för att vi även kan vara en arena för dessa modiga konstnärer som ifrågasätter makt och normer också utanför våra svenska gränser.

Vid flera olika tillfällen har Riksteatern kunnat presentera ett flertal iranska hiphopartister som är verksamma i Iran och andra länder. Vi ska vara stolta över att kunna vara en arena för dem att nå ut med sin musik och budskap som bidrar till att människor orkar fortsätta tala och fantisera om  den demokratisering som just nu kanske känns avlägsen. Men om människor sluta drömma om förändring, förbättring, utveckling, vad händer då i världen?

För mig, och andra, som sitter på chefspositioner i kulturvärlden handlar det om att skapa förutsättningar för fler att både fantisera och realisera. Jag, som företräder en folkrörelse vars medlemmar har gett mig i uppdrag att ”skapa mentala krockar på många språk för att sätta känslan och tanken i rörelse”, är stolt. Idag turnerar Riksteatern både ”En Dåres sånger” och ”Art of the Streets”.

Det ena är en föreställning om Gustav Fröding som ställdes inför rätta för att han publicerat dikten ”En morgondröm” som beskriver ett samlag. Den föreställningen möter en stor och uppskattande publik samtidigt som vi snart ska möta en lika stor och uppskattande publik för hiphop-kulturens olika utövare i Art of the Streets. 1896 såg man bara det farliga och normupplösande i Frödingsdikt liksom man idag bara ser det farliga och normupplösande i graffittikonsten.

Det är skönt att vi kan se i backspegeln att Frödings diktning överlevde rädda politiker och maktmissbrukande tjänstemän. Jag hoppas vi om några år kan se i backspegeln hur modiga iranska rappare bidragit till att talet är fritt i Iran eller och att graffitin erkänns och lagligt kan utövas. Jag hoppas vi ser ett samhälle där vi uppskattar ”mentala krockar på många språk som sätter våra tankar och känslor i rörelse”. Jag hoppas att vi i framtiden inte är rädda, snåla och vakar på vad som är ”rätt” eller ”fel” kultur. Jag hoppas vi anser att människor på riktigt är lika mycket värda oavsett om de är unga, gamla, svenska eller osvenska, sjuka eller friska, hip-hopare eller prima ballerina.

Men för det behövs både Fröding och nya modiga konstnärer som hjälper oss att utveckla både konsten och demokratin.

Urpremiär i Förslöv ingen märklig slump

Just nu turnerar Sven Wollter, Iwa Bohman och Sandra Malmquist till Riksteaterföreningar över hela Sverige med ”En dåres sånger”: om skalden Gustaf Frödings sista dagar. Urpremiären var i Förslöv den 1 mars och Båstads Teaterförening stolta arrangörer.

”Sven Wollter är fantastisk, i minsta skakiga handrörelse, i varje illmarigt ögonkast närvarande”, skrev Helsingborgs Dagblads recensent Elin Wrethov. ”…ett totalt hudlöst porträtt av Fröding”, bedömde Dagens Nyheters recensent Rikard Loman. Fina recensioner bägge två.

Men Rikard Loman skrev också mer i sin recension i DN den 3 mars.
Han sammanfattade premiären som ”en av årets märkligaste teaterhändelser” i det att: ”Av någon anledning har Riksteatern förlagt premiären till en skolaula i Båstads kommun. Utan en GPS hade jag inte hittat till detta arrangemang…”.

En minst sagt märklig reflektion, kan vi – Jan Ekelund, ordförande i Båstads Teaterförening och Stefan Karsberg, ansvarig för uppdraget Små scener och små orter på Riksteatern, – tycka.

Båstads Teaterförening har arrangerat teater i över 30 år, ”En dåres sånger” var den 391:a föreställningen som föreningen erbjudit sin publik. Genom åren har Båstads Teaterförening stått värd för flera av Riksteaterns premiärer, däribland ”Peer Gynt” (1995) och ”Guds djärvaste ängel” (2010). Det är alltså vare sig unikt eller särskilt märkligt att en premiär placeras hos en av de omkring 240 teaterföreningar som äger Riksteatern. Tvärtom är det Riksteaterns uppdrag sedan 1933 att turnera till små – och stora – scener runt om i landet.

Riksteaterns teaterföreningar och deras publik har länge efterfrågat en bred repertoar för alla de mindre scener som finns runt om i Sverige, det vill säga teatrar, bygdegårdar, Folkets Hus lokaler, och många flera. Som svar på det har Riksteatern ökat småplatsstödet – ett stöd för arrangörer i hela Sverige – med 50 procent till en och en halv miljon kronor 2011. Allt för att möjliggöra att också lite matigare dramaproduktioner, som ”En dåres sånger” ska kunna turnera.  Ett annat exempel på en sådan produktion är ”Bli min diamant” med Dag Malmberg och Maria Selbing som hösten 2009 hade premiär i värmländska Segmon. I en lokal som till vardags fungerar som ortens skolgymnastiksal, biograf och teater.

Det är viktigt att alla, oavsett var i Sverige man bor, ska kunna få tillgång till ett brett teaterutbud. Även om det så erbjuds i en, enligt Lomans recension, ”trist skolaula i Förslöv, en kulen tisdagskväll”.

Visst kan man ha synpunkter på en skolaulas eller bygdegårds interiör, men det är så verkligheten ser ut. Båstads teaterförening erbjuder kanske inte en tjusig teatersalong i Förslöv men däremot teater som engagerar, roar och oroar sin publik.

Ur vårt perspektiv var urpremiären den 1 mars alltså inte någon ”märklig teaterhändelse”, utan ett vanligt arrangemang som lockade publik från hela Nordvästra Skåne i alla åldrar, med eller utan GPS.

Jan Ekelund, ordförande Båstads Teaterförening, Riksteatern
Stefan Karsberg, Uppdragsledare Små scener och små orter, Riksteatern