Den poetiska sanningens språkrör

Quote

Han är dokumentärdramatikern som har grävt i Ingmar Bergmans arkiv och funderat kring gränsen mellan människor och djur. På Teaterdagarna visas två verk signerade Marcus Lindeen, och han är själv på plats för att berätta om dem.

Marcus Lindeen kan du träffa på Teaterdagarna, där två av hans verk visas.

Dramatikern och regissören Marcus Lindeen har ett klipparkiv hemma där han samlar nyheter som känns spännande. Då och då kollar han i det och rätt vad det är, så är tiden mogen för någon av historierna att lyftas upp och berättas. Lindeen har gjort sig känd för sina dokumentära verk för både scen och duk. Ångrarna om Mikael och Orlando, som ångrar sina könskorrigeringar från man till kvinna, gjordes både som film och pjäs. Filmen som hade biopremiär 2010 belönades med en Guldbagge och tv-priset Kristallen, för bästa dokumentär. I pjäsen En annan kamp beskrivs tre personers respektive aktivistiska handlingar, genom Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner ges en ny bild av Ingmar Bergmans konstnärskap, och i Djur som dör undersöker Lindeen gränsen mellan djur och människor.
Under årets Teaterdagarna har besökarna chans att uppleva Marcus Lindeens två senaste verk; pjäsen En förlorad generation från Dramaten och performancet Wild Minds från Moderna Museet. Båda föreställningarna bygger på dokumentärt material.
– Research är min metod. Jag har alltid älskat att läsa på och gräva djupare, först som journalist och nu som dramatiker.
En förlorad generation är ett beställningsverk för Dramaten på temat ungdomsarbetslöshet. Ett ämne som till en början kändes svårt att göra intressant.
– Det var först efter en del research som vi fick upp pulsen och hittade spår som kändes intressanta att följa. Bland annat en videoblogg av en kille som heter Ludvig. Han berättade där om sin situation som arbetslös, frustrationen, dagarna som gick. Jag gjorde en intervju med honom som blev utgångspunkt för hela pjäsen.
Lindeen träffade tillsammans med två reportrar flera arbetslösa personer som alla fick berätta om sina tankar kring situationen de befann sig i. Historier som tillsammans blev ett tidsdokument och ett nedslag i vardagen för många människor.
Om det var någorlunda lätt att få de arbetslösa personerna att anförtro sig och berätta om sina liv, kan det närmast beskrivas som motsatsen att komma nära personerna som skulle komma att bli huvudkaraktärerna i Wild Minds. Idén fick Marcus när han hittade en artikel om personer med diagnosen ”compulsive daydreaming”, en slags tvångsmässiga dagdrömmar.
– Moderna Museet bad mig göra ett performance i samband med deras litteraturfestival i höstas. Jag ville göra något kring vårt behov av fiktion, utan att det skulle handla om författande eller konst. Då kom jag att tänka på den här artikeln om människor som är beroende av sina fiktiva fantasivärldar. En slags fiktion fast utan publik. Jag blev nyfiken och gick med i ett anonymt diskussionsforum på nätet för ”compulsive daydreamers”.

“Jag tror att både de arbetslösa ungdomarna och de tvångsmässiga dagdrömmarna fantiserar och längtar efter ett annat liv”

Precis som i de allra flesta fall krävdes tålamod för att få personer att anförtro sina ofta mycket privata berättelser för honom
– Jag är alltid öppen med att jag är dramatiker och vad jag har för uppsåt. Det handlar om att respektera personernas vilja. Vissa av ”dagdrömmarna” ville vara anonyma, andra var öppna med sitt tillstånd.
På forumet lärde Marcus känna några amerikaner som efter ett par veckors snack på nätet accepterade att deras liv blev en del av det performance som Moderna Museet beställt till sin litteraturfestival.
– Det var en process att få dem att våga öppna sig, värsta förhandlingsprocessen. I sådana situationer måste jag verkligen förstå vad jag ger mig in på, och komma ihåg att spela med öppna kort. Men med tiden öppnade de sig mer och mer och var tacksamma över att jag skulle uppmärksamma diagnosen. Men jag var tvungen att lova att deras röster aldrig skulle bli offentliga. Rösterna finns med i föreställningen, men bara i de hörlurar som aktörerna har på sig. Aktörerna lyssnar på rösterna och upprepar sedan exakt vad intervjupersonerna säger på inspelningen.
Arbetslösa och extrema dagdrömmare. Tekniken med hörlurar och simultantolkning av dokumentära röster används i båda föreställningarna. Men det är inte den enda gemensamma nämnaren.

– På ett sätt handlar de ju om helt olika saker. Men jag tror att både de arbetslösa ungdomarna och de tvångsmässiga dagdrömmarna fantiserar och längtar efter ett annat liv. Och det är ju nåt som de flesta kan känna igen sig i och en bra motor för berättande.

Skådespelarna i Den förlorade generationen simultantolkas av domuentära röster.

Det är ingen tvekan om att de personer vars livshistorier som Marcus använder i sina projekt och pjäser, får ett speciellt förhållande till honom.
– Jag bygger ju en relation med dem, som är som en vänskapsrelation, men ändå inte. De känner sig sedda och hörda, och efter att de har berättat sin historia går jag vidare. Det är klart att det kan bli en tomhet. Därför försöker jag hålla kontakt med alla, eftersom jag känner ett ansvar för dem.
Frågan om var gränsen mellan fiktion och verklighet går, möter Marcus ofta. Själv tycker han att det är ointressant.
– Regissören Werner Herzog har myntat begreppet ”ecstatic truth”. En slags poetisk sanning, som ibland kan vara sannare än sanningen själv. En konstnärlig sanning som har en helt annan funktion än den som journalistiken hela tiden försöker förmedla. Det låter kanske pretentiöst. Men jag tycker det ger mening. Att jag som dramatiker har en annan uppgift än journalistens. Även om vi båda utgår från verkligheten som material.

Marcus Lindeen
Ålder:
33.
Bor: På Södermalm.
Familj: Pojkvännen Martin Falck.
Gör: Regissör och dramatiker. Har precis börjat inspelningen av en dokumentärfilm och skriver på en ny pjäs för Dramaten.

En vecka kvar till Teaterdagarna!

Vi på teaterdagskontoret jobbar febrilt med alla förberedelser inför Teaterdagarna och senaste veckan har mycket fallit på plats. Glädjande är också att vi senaste veckan har sålt extra mycket biljetter. Senaste veckan har vi sålt över 500 biljetter och totalt har det hittills sålts över 2200 biljetter till de olika föreställningarna och seminarierna vilket känns fantastiskt roligt. Till det så kommer närmare 100 personer från de gästande kompanierna samt all personal som kommer vara på plats så vi kan vänta oss ett härligt myller av scenkonstälskare under Teaterdagarna.  Flera föreställningar är slutsålda men det finns fortfarande biljetter kvar till de större föreställningarna. Gatan är fylld med aktiviteter och utställare. En glad nyhet är också att det kommer hållas en spontan pingisturnering på lördagskvällen från kl 18 och framåt. Det är fredag kväll och Riksteaterhuset är helt öde men det känns helt motiverat att sitta kvar några extra timmar då man vet att huset kommer att sjuda av liv om en vecka.

Ha en fantastisk helg så hoppas jag att vi ses om en vecka!

//Jonas

Höjde förväntningarna inför BIBU

Snart är det dax för BIBU, scenkonstbiennalen för barn och unga, i Lund. Vi är många från Riksteatern som kommer att vara där; teaterkonsulenter, uppsättningen Tresteg deltar, Länk projektet har ett seminarium tillsmans med Länsteaternarna, Scenkonstportalen presenteras vid flera tillfällen och massor mer!
Många som skall var på plats i Lund träffades, och vi fick en inblick i hur bred och omfattande vår erksamhet är för den unga publiken/deltagarna!
På mötet gladdes vi åt att Marie Reifelton och Cecilia Falk har fixat en sammankomst på BIBU tordagen den 24 maj kl 18 -20 på restaurang Kulturkrogen, tegnérplatsen 4 i Lund, vilken passade plats att ha pitstop på!
Jag vill lämna två rekomendationer; ”Batolomeo” med Carrasco Dance som vi kommer att ta ut på turné under våren -13 och ”Twist” som kommer från Belgien och har skapats i samarbete med company NIE. Dom är en av de senaste årens mest uppmärksammade grupp när det gäller scenkonst om vår nutida historia och slog knock med sin Berlin 1961 på festivalen Malmö/Köpenhamn förra året!
Vi ses i Lund!

Mia Blomgren nominerad till Tempo festivalspris!

Utifrån Barn&Ungas strategi, att hela tiden ha nuet och kommunikationen med vår målgupp i fokus, har vi inlett ett samarbete med Mia Blomgren. Genom att belysa tematiken i vår kommande uppsättning ”Surrender” i ett dokumentärt arbete, kommer hon att skapa en brygga mellan vår fiktiva berättelse och den samtida verkligheten. Hennes makalösa förmåga att belysa ämnen och människors situation ur olika synvinklar är en stark konstnärlig kunskap. Nu är jag mycket glad att hon nominerats till Tempo festivalens Radiopris!!! kolla även på Sveriges Radio P1!

”Mia Blomgren har med sin personliga stil återigen klivit över tröskeln till ett hem någonstans i Sverige, mött en människa och fått oss att häpna. I MADONNAN OCH SKÖKAN möter vi 70-åriga Helena som prostituerat sig i årtionden. Ramverket är enkelt: En småputtrig vardag i ett radhus, egensinniga detaljer och programmakaren som nyfiket och envist frågar och frågar. Resultatet: I MADONNAN OCH SKÖKAN får lyssnaren syn på sin egna fördomar och kontakt med den ljuva känslan av att varje människas liv är unikt – det som radiomediet uppnår när det är som allra bäst.”

Bli medlem – Vinn teaterbiljetter och dubbelrum på Best Western

I sommar har vi en härlig kampanj där man kan vinna teaterbiljetter till en av Riksteaterns föreställningar under 2011 och 2012 och en hotelnatt i ett dubbelrum på valfritt Best Westernhotel i Sverige om man blir medlem hos Riksteatern. Totalt lottar vi ut 3 paket, med dessa vinster, som gäller för 2 personer per vinst.

Det enda du behöver göra är att gå in på www.riksteatern.se/riksteaterns-sommartavling
Bli medlem och motivera vad det bästa med sommarteater och festivaler betyder för dig, så har du chansen att vinna fina priser.

Lycka Till Och Allt Gott Så Länge.

Mvh,

Daniel Szpigler

Producent

Stockholm Street Festival – kanske på turné i Sverige 2012???

Hej.

Jag heter Daniel och arbetar som producent på Riksteatern. Den gånga helgen bjöd Stockholm Street Festival i Kungsträdgården, en gatuteaterfestival. Detta var andra året den arrangerades av Funnbybones Productions (Thorsten Andreasen som startade Gycklargruppen för över 20 år sedan) tillsammans med Charlie Caper och Riksteataern och Folkets Hus & Parker var med och stöttade årets upplaga. Jag, och några inbjudna från olika teaterföreningar, kunde under två dagar avnjuta några artister av världsklass. Allt från svärdslukare, komiker, jonglerare, rockringtjej, 8 dansare från Rwanda, trollkarlar, mimare m.m. Varje akt pågick ca 45 minuter och det var helt otroligt att se hur de alla gemensamt, men på varsitt håll, arbetade med publikontakt. Många av dessa artister känner varandra och följer ibland varandra åt och följer solen/sommaren och olika festivaler. Vi hade vädergudarna med oss och vi räknade fram en snittpublik på ca 1500 personer per akt, vissa drog runt 3000 personer. Varje akt avslutades med att om man ville, fick lämna ett bidrag i en hatt. För det är artisterna lever på, en slant och det är en kotym för artisterna att man gör så, och även att man inte ska ”ärva” varandras publik, så det får gärna gå en liten stund emellan åt.  Eller så som Space Cowboy ( en av artisterna) – If yo can´t afford it – this is my gift to you…..

Nu drar vi oss tillbaka och ska klura, finurla och se om det finns intresse och utbud för att kunna dra detta på turné under en kort och intentiv period under juli 2012. Man ska nog se det mer som en happening, som en present som man kan ge sina medlemmar samt övriga medborgare i staden. Kanske på Stortorget i din stad? Där det är ett stort publikflöde. Detta är ett perfekt tillfälle att kanske samarbeta med festivaler, kommunen och liknande organisationer. Har vi tur, kan vi få iväg 3-4 olika akter på en minturné under SommarSverige….

Självklart kommer detta presenteras under mer under AnbudLive den 3e September och jag kan redan nu avslöja att vi bokat en av de största fotbollsjonglerare just för AnbudLive.

Om du undrar mer om Stockholm Street Festival och om en eventuell turné sommaren 2012, är du mer än välkommen att kontakta mig på daniel.szpigler@riksteatern.se

Allt gott och ha det bra i sommarvärmen.

mvh

Daniel

Riksteatern på Stockholm Pride

Nu inväntar vi med spänning Stockholm Pride. För tredje året i rad programlägger Riksteatern Kulturscenen i Pride Park, med namn som Nour El Refai, Sissela Benn och Katharina Nuttall.

Pride Park öppnar onsdag 28 juli och rockar Stockholm fram till söndag 1 augusti.

Observera att Pride Park i år kommer att ta plats utanför Sjöhistoriska Museet på Kungliga Djurgården. Dit tar du dig enklast med buss 69, vilken avgår från T-centralen, eller så promenerar du från Karlaplan.

Vi ses där!


Bild från Riksteaterns tillhåll förra året i Tantolunden.
Foto: Mariana Vodovosoff

Tack för i år, Arvika!

Tar farväl och minns tillbaka på en alldeles fantastisk folkfest i dagarna tre – Arvikafestivalen! Så mycket hjärta och brinnande entusiasm att det räcker åt en hel armé. Lite regn och gegga bekämpades med ett leende.

Dagar av kaffe i pappersmugg, spontan dans, hjärtliga skratt, gräs- och smutsfläckar, kramar, hårt arbete, nyknutna vänskapsband, gitarriff och mängder med kärlek är till ända – until next year. Är du med oss då?

Återigen TACK till alla fantastiska artister och festivalbesökare!


The Culture In Memoriam – Victor Håkansson, som gjorde en magisk tolkning av Christina Aguileras ”Beautiful” när Familjen hyllades på Riksteaterscenen i Arvika.


Den eminenta kocken Peter Almén, som lagade de hyllades (Familjen och Elin Sigvardsson) favoritmat på scen.

Scenmästarna Klas Holm och Nils Rydin i teknikertältet framför scen.

Världens bästa Malin och Talia – tjejerna bakom grymma Freshest, som lockade storpublik till Riksteaterscenen.

Freshest

I skuggan av Arvikafestivalen.

Konferencier Angela Wand.


Den musikaliska begåvningen Hakan Vreskala, som pga. ösregn körde sin akt i Kolonials cafétält alldeles intill scenen.

Scenproffset John Lindell är en fullblodstekniker på fler än ett sätt.

I Riksteaterns valbås fick besökarna rösta på vad de vill se på landets scener i framtiden.

Regnet förstörde visserligen till viss del våra skyltar, men rådde inte på kärleken och engagemanget!


Plask-o-lek.

Dessförinnan: torrt grus och grönt gräs.


Publiken bänkar sig inför en av Riksteaterns akter.


Producent Christoph i festivalens coolaste keps.


Hyllad lockade storpublik.