– Vi vuxna är snabba att döma

Tre mellanstadieelever träffas av en slump på en lastbrygga. Roxana som har gjorts till ofrivillig ledare av sina kompisar, Wilma som kallas liten och feg i sitt struliga gäng, och sa Ida, den nyinflyttade tjejen utan en enda vän. Ingen fattar utom vi handlar om att skapa något eget – och hitta sig själv. Ett ämne som ligger dramatikern Anders Duus varmt om hjärtat.
 Anders Duus kliver ofta in i barn- och ungdomsvärlden för att sätta fingret pa allas vart behov av att definiera vilka vi är. Ett behov som kanske är extra starkt i åldern mellan barn och vuxen. Duus har själv starka minnen från mellan- och högstadietiden.
– Jag är extremt påverkad av den åldern och de vänner jag lärde känna da. Hela min person bygger på erfarenheterna som jag fick under de där åren. Vardagliga situationer som visade våra olika förutsättningar
I Ingen fattar utom vi skapar de nyblivna vännerna Roxana, Ida och Wilma sina egna roller och regler, fria från omgivningens fördomar. För det att handlar inte bara om den inre processen att trivas med sig själv, mycket av identitetsskapandet sker i samspel med andra. Inte minst med vuxenvärlden, tycker Duus.
– De vuxna sorterade oss barn på helt andra premisser än vad vi själva gjorde. De såg inte lojaliteten och den gemensamma humorn. För att plocka poäng i vuxenvärlden krävdes något annat. Vi vuxna är generellt väldigt snabba att döma, och vi tänker inte sa ofta på vem som far skulden, vem som faller hårdast och vad det sätter för spår.
Anders har umgåtts mycket med barn och ungdomar genom aren, bland annat som husdramatiker för

Högaktuella Anders Duus.

Riksteatern och i varens Länk-projekt. Av barns berättelser tillsammans med sina egna erfarenheter har han fatt en tydlig känsla av hur utanförskapet och frustrationen hos unga människor kan minska.
– Jag tror på att ge ett grundförtroende för barnets egen förmåga. Att ha en beredskap, lyhördhet och att lita på att det konstruktiva i barnets värld faktiskt är något bra. Till och med i det som först kan verka destruktivt och dåligt i vuxnas ögon, som vandalisering, kan det finnas något positivt att ta fasta på – energi, gemenskap och kreativitet, till exempel. Vi måste erbjuda plattformar där unga personer kan skapa själva samtidigt som de känner trygghet. Ge nyfikna blickar istället för dömande, helt enkelt.

För hela turnéplanen se riksteatern.se/ingenfattar

– Nu gäller det att kavla upp ärmarna

Anna Cedergren är sedan årsskiftet ny chef på Umeå teaterförening, som är den största i Sverige. Ett ärofullt och spännande uppdrag, med en stor premiär som första utmaning. Skribenten Johanna Broman fick en kort pratstund med henne.

Hur känns det efter din första arbetsvecka?
– Jag känner mig glad för jobbet, men det är också pirrigt. Det är mycket att ta in och förhålla sig till.
Vad i ditt jobb gör dig mest pirrig?
– Det är ett väldigt skickligt gäng som jobbar i föreningen och under stunder tänker jag att ”Oj, ska jag verkligen vara chef här, hur ska det gå?”. Man kan väl säga att jag har en ödmjuk och pirrig inställning till uppdraget. Föreningen fungerar så himla bra på grund av att de som arbetar är så kunniga och har en sådan lång erfarenhet. Och det kräver att jag kavlar upp ärmarna.
Ni arrangerade Klungans världspremiär av På rätt sida om okej, vad har du för förhållande till humorgruppen?
– Jag har följt dem sedan början i princip, och nu har det blivit lite av en familjegrej att se dem. De är så all-ålders och talar till både min dotter som är 13 år och mig som 50-åring med sin egensinniga humor, det gäller bara att knäcka koden. Jag tycker att de är något av det mest egensinniga som går att se på scen.

Älskling vem är du nu?

Ett kärlekspar spelar ett spel för att fly från sig själva och komma närmare varandra. Skådespelarna Maria Selbing och Per Burell hittar humor, spänning och värme i Pinters Älskaren – teman som berör oss alla på ett eller annat sätt. Skribent Johanna Broman pratar med Maria Selbing och Per Burell om roller som vi ikläder oss under olika tillfällen i livet.

Utgångspunkten Harold Pinters enaktare Älskaren som ska turnera med Riksteatern under våren, i regi av Mårten Andersson. Per Burell och Maria Selbing spelar det äkta paret Richard och Sara. En relation full av trygghet och rutiner, som det är när man har levt tillsammans länge. Ganska tidigt får vi veta att paret använder sig av olika rollspel – kanske för att liva upp vardagen, kanske för närma sig varandra.
– Vi visar olika delar av oss själva beroende på vem vi umgås med och i vilken situation vi befinner oss i. Det är ju också att spela olika roller på ett sätt. I pjäsen blir leken extra tydlig. I grund och botten tror jag att vi är många som känner igen oss, säger Per.

Sara och Richard är i leken varandras älskare, karaktärer som skiftar efter humör och maktbalans. Ju längre in i historien vi kommer, desto känsligare blir relationen, både i leken och i pjäsens verklighet. Vad händer om någon vill avsluta leken, och inte känner sig bekväm i sin roll längre?

Maria:
– Det som under en viss tid har stärkt relationen och skapat ett intimt band kan snabbt bli exkluderande, om inte lekens regler följs. Så är det ju i verkliga livet också. Jag minns när jag var liten och min mamma en dag sa “Maria, du är adopterad”. Resten av familjen hakade på hennes skämt och höll med. Jag blev så klart paff, tills hon sa att hon bara skojade. Än idag kan jag tänka på vad det där behovet kom ifrån, att leka med tanken på att jag var adopterad. Och att de andra så snabbt klev in i leken, medan jag var utanför.

Per och Maria lever tillsammans sedan många år. Ingen av dem tror att de kommer att hitta nya sidor hos varandra genom att gestalta det fiktiva kärleksparet. Snarare tror de att rollspelet som Richard och Sara spelar oftast uppstår av en slump och inte går att planera.

Per:
– Det är mycket lättare att vara modig i leken, att ta större plats och uttrycka sig på ett annat sätt än vad som kommer naturligt för sin vanliga personlighet. Precis som det är i skådespelaryrket, där jag kan gestalta en person med helt andra erfarenheter och drivkrafter än de jag har i verkligheten.

Maria håller med och fortsätter:
– Enligt Pinter kan Richards och Saras rollspel ha startat genom att Richard hittade sina oljiga gamla kläder liggande i garaget, och fick idén om att skoja med sin fru. Han tog på sig dem och knackade på. När Sara öppnade frågade Richard om hennes make var hemma, varpå hon svarade nej och bjöd in honom. Och visst låter det rimligt att det börjar så. När man av en händelse kommer åt något i sig själv som kittlar och som man vill utveckla. Om så än på lek?

Text Johanna Broman foto Martin Skoog

Konstnärligt team:
Regi: Mårten Andersson
Scenografi, ljus och kostym: Sven Haraldsson
Mask: Eva Rizell

Öppna repetitioner stärker banden till publiken

Från EU-projekt för dramaintresserade personer med intellektuell funktionsnedsättning till en av landets mest omtalade teatrar. Moomsteatern i Malmö har gjort en hisnande resa som fortsätter med Mannen utan riktning som nu åker på Riksteaterturné. Här intervjuar journalisten Johanna Broman Moomsteaterns verksamhetsledare Suzanne Hedström Hellberg.

Det är sen kväll och Moomsteatern har precis spelat klart föreställningen Mannen utan riktning i den tillfälliga lokalen i Sofielund utanför Malmö. Det är en samproduktion med Riksteatern som ska turnera landet runt och ge en stor publik möjlighet att uppleva den där extra konstnärliga dimensionen som Moomsteatern gjort sig känd för. Suzanne Hedström Hellberg och hennes medarbetare har ägnat hela dagen åt att städa och planera turnépackningen. Ett bevis på att uppgifterna på Moomsteatern skiftar mycket för alla anställda. En del av charmen tycker Suzanne som är verksamhetsansvarig och började 2006.
– Jag jobbade på Teatercentrum som projektledare när Moomsteaterns grundare Kjell Stjernholm ringde och tyckte att jag skulle söka en ledig tjänst som de hade. Eftersom jag redan hade ett jobb och var mitt uppe i ett stort projekt var jag tveksam. Men han gav sig inte, ”Du kommer att vara med om en unik resa, Suzanne, som du inte vill missa”, minns jag att han sa och till slut åkte jag dit, träffade alla och fick en bild av vilken viktig och rolig typ av arbetsplats det är.
Och visst hade han rätt. Att bli en världsunik teater med intellektuellt funktionsnedsatta skådespelare skulle bli en resa med både toppar och dalar.
– Vi jobbade oerhört hårt för att hitta en grundfinansiering från lokalt, regionalt och statligt håll, men det var svårt. I januari 2008 var vi tvungna att säga upp alla på teatern. Men så i februari fick vi beskedet om att vi skulle få ekonomiskt stöd och kunde anställa alla igen.

Och så har det rullat på, år för år, med succé efter succé hos den ständigt växande publiken. Skådespelarna som arbetade på teatern behövde till slut bli fler, och ensemblen få yngre medlemmar. I den utmaningen föddes idén om att starta en elevskola, utformad helt och hållet efter Moomsteaterns förutsättningar och framtidsplaner. Tillsammans med Teaterhögskolan i Malmö skapades kursplanen där de tre eleverna fick förkovra sig i teaterkonsten under två år. Efter examen blev de tre skådespelarna en del av ensemblen, som nu består av sju personer. Idag kallar sig Moomsteatern för en internationell teater med scen i Malmö, allt för att tydligt visa sin unika ställning i världen och sin vilja att sprida sitt sätt att arbeta.
– Jag tror inte att det finns någon annan teater där samtliga skådespelare – även de som har en intellektuell funktionsnedsättning – är heltidsanställda och har fackliga avtal, säger Suzanne. Även om Moomsteatern är bekant för många i scenkonst-Sverige så är teaterns verksamhet ny för publiken runt om i landet. Det gör samarbetet med Riksteatern väldigt värdefullt berättar Suzanne.
– Vi utvecklas hela tiden, bland annat genom att vi ständigt söker olika typer av samarbeten, som nu med Riksteatern och innan dess Göteborgs stadsteater. Samarbeten är en viktig del av vår strategi liksom valet av repertoar, såklart. Det ska alltid finnas en anledning, en extra botten till varför vi gör en viss föreställning. För hur det än är så har vi har unika förutsättningar tack vare våra skådespelare.

En annan sak som också är unik för Moomsteatern är den inkluderande inställningen till det konstnärliga arbetet. Något som kan skrämma regissörer och skådespelare utifrån.
– Till exempel har vi alltid öppna repetitioner. Mycket för att en stor del av vår trogna publik kommer från utbildningar, särskolor och dagliga verksamheter som gillar att se arbetsprocessen. För oss är det väldigt viktigt att ta till vara detta och knyta dem till oss.

Och visst kan det kännas obekvämt för en konstnär som är van vid mer konventionella arbetsmetoder. Men vi påpekar alltid för våra gästregissörer och skådespelare att ”här kan det komma studiebesök nästan när som helst”. Ensemblen gillar att ha publik och presterar bättre med folk i salongen, och det gäller nog de flesta skådespelare egentligen. Det märks att Suzanne är stolt över teatern hon leder, även när hon berättar om tunga tider återkommer ord som lust, glädje, skratt och värme.
– Ja, här har alla en röst, allas tankar räknas och det ger en speciell stämning. För en sak kan jag säga – det skrattas väldigt mycket på Moomsteatern.

Intervju Johanna Broman foto Bodil Johansson

Unga i Jönköpings län påverkar!

I lördags samlades 25 unga i Jönköpings län för att tycka till om kulturutvecklingen i Jönköpings län. Ungdomarna kom från olika delar av länet och två av dem åkte ända från Malmö och Berlin för att kunna vara med. Det var en otroligt inspirerande dag för alla som var med och den leddes av Inflytandeprojektet Unga i Kulturplanernas Ulrika Öhrn och Camilla Nyman. De sammanfattar nu allt material som kommer skickas till Jönköpings läns landsting som var beställare av dagen som arrangerades av dem och Riksteatern.

Här är ett inslag från SR om dagen där ungdomarna själva berättar varför det var en viktig dag: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5766787

 

Magnus Aspegren – Med Gabriel Smeets som ny konstnärlig ledare för Cullbergbaletten blir Riksteaterns dansscen ännu starkare.

Gabriel Smeets foto Jochem Jurgens

Gabriel Smeets blir ny konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. Det här är en viktig och mycket bra rekrytering som Riksteaterns danschef Mia Larsson presenterar i dag.
Som vd för Riksteatern hälsar jag Gabriel varmt välkommen till Sverige, Riksteatern och Cullbergbaletten.

Gabriel Smeets arbetar idag som konstnärlig ledare för SNDO, the School for New Dance Development, i Amsterdam. Han påbörjar ett fyraårigt kontrakt hos Cullbergbaletten den 1 maj i år och kommer tillsammans med Monica Fredriksson, som är chefsproducent och uppdragsledare med många års erfarenhet från Riksteatern och Cullbergbaletten, att utgöra ledningen för Cullbergbaletten.

Gabriel Smeets har en bakgrund inom journalistik och kommunikation och har även arbetat som dramaturg. Han är verksam som mentor och curator i paneler och symposier inom det kontemporära dansområdet. Han har tidigare varit verksam som chefscurator för the Springdance Festival in Utrecht.

Tillsammans blir Mia Larsson, Monica Fredriksson och Gabriel Smeets ett bra team. Dom kommer att utveckla Cullbergbaletten för framtiden och tillsammans också forma och utveckla Riksteaterns viktiga dansuppdrag.

Jag vill stärka Riksteaterns konstnärliga identitet och utveckling

Nu gör jag min första riktiga arbetsvecka som vd för Riksteatern och det känns härligt att vara i gång! Sen jag i höstas fick veta att jag skulle få vd-jobbet har jag rest runt och träffat många inom Riksteatern, jag har träffat Riksteaterns förtroendevalda, skådespelare och medarbetare. Jag har mötts av stor nyfikenhet, lust och vilja att samtala om scenkonst ur ett Riksteaterperspektiv. Inkluderande och engagerande ord som medskapande, deltagande, initiativ, identitet och kommunikation har jag hört ofta under hösten. Dem har jag nu tagit med mig för att snabbt kunna fatta några inledande beslut.

Jag vill stärka Riksteaterns konstnärliga initiativ. Därför har jag bestämt att så snabbt som möjligt tydliggöra och rekrytera  tre chefsroller. Riksteatern behöver ha en teaterchef, en danschef och en produktionschef.

Teaterchefen ska ha ansvar för Riksteaterns skådespelare, dramaturgiat, ensemble och andra konstnärliga roller. Teaterchefen kommer också att leda arbetet med att utveckla Riksteaterns konstnärliga profil och konstnärliga arbete.  Annonsen finns ute nu och sista ansökningsdag är 31/1.  Läs mer på www.riksteatern.se/content/riksteatern-soker-teaterchef

Riksteatern producerar också en stor andel dans för alla publikgrupper i hela Sverige varje år. Vi är en stark dansinstitution som behöver ett starkt ledarskap för utvecklingen av danskonsten i samverkan med andra dansinstitutioner. Därför inrättar jag titeln danschef. Riksteaterns danschef heter Mia Larsson, hon har tidigare haft titeln verksamhetschef och har då varit ansvarig för Cullbergbaletten.  I år blir danschefens arbete särskilt viktigt eftersom regeringen i sitt regleringsbrev till Riksteatern har valt att bredda uppdraget till Riksteatern inom dansområdet. Riksteatern ska från och med 2014 bidra till utvecklingen och spridningen av svenska dansliv i hela landet, och detta ska vi göra tillsammans med regionala och lokala aktörer.

Riksteaterns teaterchef ansvarar tillsammans med Riksteaterns danschef för Riksteaterns konstnärliga identitet och utveckling. När Riksteaterns teaterchef är rekryterad, förhoppningsvis i slutet av februari, så kommer jag också att tillsätta rollen som produktionschef. Jag vill att Riksteatern ska ha en produktionschef med ansvar för producenter och projektledare, teknisk organisation och försäljning och föreningssupport.

Jag gör dom här förändringarna i titlar och chefsroller för att skapa förutsättningar för Riksteaterns konstnärliga identitet och för att vi ska kunna ta ett större konstnärligt initiativ.

Riksteatern är Sveriges smartaste scenkonstorganisation, det sa jag redan när jag fick jobbet. Här jobbar folkrörelse och scenkonst tillsammans. Det ska vi fortsätta göra.

Vi ses/Magnus

Tävla om fem Scenpass Sverige!

Riksteatern kan bara instämma i grattisropen till årets nobelpristagare i litteratur, Alice Munro! Riksteatern har även en nobelpristagare på repertoaren nästa år. Vem? Svara rätt och var med och tävla om fem Riksteaterns Scenpass Sverige

Mejla rätt svar, namn och adress till gilda.romero@riksteatern.se senast den sista oktober.

Med Riksteaterns Scenpass Sverige får du information och specialerbjudanden samt rabatt på scenkonstbiljetter över hela Sverige.

Vad händer hos Riksteatern Skåne i höst, Erika Lundvall?

Foto Erik Lundvall

Skåne är en region där det händer mycket, inte minst på scenkonstområdet. Erika Lundvall, som är scenkonstkonsulent för Riksteatern i Skåne, har stenkoll på kulturklimatet i Skåneregionen.

Vad händer hos Riksteatern Skåne i höst Erika?
Vi har massor med saker på gång! Projektet ”VASS – scenkonst som vågar” går in i andra omgången. VASS är ett samarbetsprojekt mellan Riksteatern Skåne, Teatercentrum Södra, Danscentrum Syd, teatrar, danskompanier och teaterföreningar i Skåne. I Malmö-Lund-området finns många teater- och dansproducenter som arbetar med nya och spännande uttryck och projektets syfte är att tillgängliggöra deras föreställningar för ytterligare målgrupper i Skåne och skapa plattformar för ökat samarbete mellan producent och arrangör.
Vilka uppgifter ingår i en teaterkonsulents jobb?
Jag bistår bland annat i arrangörsfrågor, verksamhetsplanering, marknadsföringsfrågor. Som konsulent planerar man också fortbilningsinstaser, utbilningar och träffar. Vi arbetar med utbudsdagar och repertoarplaneringsfrågor. Jag har även ansvar för vårt interna kommunikationsarbete och våra sociala kanaler, fungerar som support med digitala verktyg som scenkonstportalen, hemsida och tf-sidorna. Jag tycker om att se arbetet som uppsökande och lösningsfokuserat.
Hur är kulturklimatet i Skåne?
Kulturklimatet i Skåne är gott! I Skåne finns ett enormt rikt scenkonstliv med många producenter som gör scenkonst som är modig och angelägen. Det tycker vi är intressant och det gör jobbet som förmedlare spännande!

Här kan du läsa fler intervjuer med skådespelare och föreningsaktiva!

TEXT Johanna Broman
FOTO Erik Lundvall

Hallå där, Roger Persson!

Foto Anna Huerta

Det är många som är engagerade i Riksteaterrörelsen; Roger Persson, ordförande i Botkyrka Riksteaterförening, är en av dem.

Vad ser du fram emot i höst, Roger Persson?
Att fira föreningens 25-årsjubileum! Tillsammans med de medlemmar som vill kommer vi att uppleva Panikteaterns gourmetteater-version av Tjechovs Frieriet, där föreställningen spelas under middagen.
Vad har ni mer på repertoaren i Botkyrka?
Massor! Bland annat har vi gästspel från Finland och Chile. Vi har Varg från Dalateatern och en konsert med Östen med resten. Och som alltid har vi mycket barnteater.
Hur tänker ni när ni lägger repertoar?
Barnteater är det viktigaste som finns, grunden för den kulturella framtiden. Vi får ekonomiskt stöd från kommunen och i det tycker vi att det ligger ett ansvar att ge något för alla boende i Botkyrka. Helheten ska kännas spännande och ha både djup och lättsam ton, och det har vi lyckats med i höst, tycker jag.

Här kan du läsa fler intervjuer med skådespelare och föreningsaktiva!

TEXT JOHANNA BROMAN
FOTO ANNA HUERTA