Är en europeisk identitet en väg framåt?

Frågor om identitet/er är ständigt aktuella och behöver diskuteras och dissekeras mer. Den 27:e november bjuder Sektor3 – Tankesmedjan för det civila samhället* på en halvdag om strävan efter gemensamma och särskiljande identiteter i Sverige och Europa i Stockholm. Bland inbjudna talare hittar vi bl.a. Jonas Hassen Khemiri, Lisa Kings och Merrick Tabor.

Dagen kommer att kretsa kring frågor som Kan vi nå gemensamma internationella identiteter? Hur kan vi arbeta lokalt med organisering och identitetssökande? Är en europeisk identitet en väg framåt? Vilken identitet eller vilka identiteter vill vi forma inom våra rörelser och i samhället i stort? Vilka identiteter är möjliga och tillåtna inom våra ramar, och hur vill vi att det ska vara? Finns det behov av förändring?

Halvdagen arrangeras av Sektor3, tillsammans med Scouterna och deras projekt Värsta fördomen. Om identitetsbygget som både inkluderande och exkluderande.

Välkommen!

* Riksteatern är medlem i Sektor3.

 

När: Den 27 november kl 11.30-16.00
Anmälan: http://simplesignup.se/event/34567
Kostnad: Halvdagen är kostnadsfri, Sektor3 bjuder dessutom på lunch och fika

Utdrag ur programmet: 

Att uppfinna sig själv
Författaren Jonas Hassen Khemiri blir intervjuad, om striden om rätten att definiera sin egen identitet. Hur gör man när man skapar sin identitet och vad ska man egentligen ha den till? Owe Ronström, professor i etnologi vid högskolan på Gotland kommenterar och ställer frågor.

Skapande av identitet och innanförskap i Europa
Statsvetaren Merrick Tabor, Stockholms universitet, pratar om strävan efter den gemensamma europeiska identiteten. Om Europeisk solidaritet, nationalism och rasism.

Megafonen och förortsidentiteten
Socionomen Rayén Kelilnejad har i sin examensuppsats Identitet, gemenskap och social mobilisering tittat närmare på hur andra generationens invandrare, inte minst med hjälp av organisationen Megafonen, brutit sig loss från givna identiteter som ”invandrare” eller ”svensk” och istället skapat en egen lokal identitet. Här presenterar hon sin studie, som också är nominerad till bästa studentuppsats för Sektor3:s stipendium för uppsatser om det civila samhället.

Ett Sverige!
Författaren och utbildaren Lisa Moraeus ledde under 2013 One Sweden-akademin, en inkubator där unga drivande projektledare fick stöd att utveckla och genomföra ”små projekt som förändrar världen”. Projekt där idéer och engagemang var mycket viktigare resurser än stora budgetar. Här presenterar hon den bok hon skrev om metoderna och de unga projektledare som deltog.

– See more at: http://www.sektor3.se/2013/11/27-nov-den-omfamnande-och-utestangande-identiteten/?utm_campaign=cmp_244726&utm_source=getanewsletter#sthash.GO8b3z5p.dpuf

En i högsta grad levande historia

I år är det 40 år sedan militärkuppen i Chile ägde rum, något som inte minst berör de mer än 42 000 personer i Sverige som flydde diktaturen. Riksteatern presenterar chilenska gästspelet Villa + Talet, två starka nyskrivna pjäser om förnyelse och försoning efter diktaturen. Riksteatern träffar Guillermo Calderòn, som skrivit och regisserat pjäserna, och han berättar varför pjäserna berör även oss i Sverige.

Den 11 september 1973 övertog militären makten i Chile, och en militärdiktatur under Pinochets ledning tog sin början. Diktaturen skulle vara i 17 år och vittnesmålen om tortyr, försvinnande och mord under diktaturen är bekanta för många. Hur läker ett land såren efter ett blodigt förflutet, hur går man vidare? Om det handlar de prisbelönta pjäserna Villa + Talet som är skrivna och regisserade av Guillermo Calderón, flerfaldigt prisad för sina verk inom film och teater. Villa + Talet har spelats i mer än 25 länder och har mött mycket positiva reaktioner världen över, pjäsen Villa hade urpremiär i Villa Grimaldi där många i publiken själva satt fängslade under diktaturen.

Guillermo Calderòn, hur har människor reagerat på dina pjäser i Chile?
– Publiken i Chile har välkomnat möjligheten att diskutera diktaturens brott. Villa + Talet skrevs för att kunna sättas upp i forna tortyrcentra i Santiago. Det var en bra möjlighet att kunna besöka dessa platser och fundera ut hur vi ska minnas vårt smärtsamma förflutna.
Tror du att konsten, dina pjäser till exempel, kan bidra till att läka såren efter Pinochetregimen?
– Jag tror att mina pjäser kan bidra till att hålla såren öppna. Vi har förstått att såren inte kan läka förrän vi har fått sanning och rättvisa. Sorgligt nog har vi inte fått det än, och då kan konsten bidra till att hålla det förflutna  levande.
Hur tror du att människor kommer att regera i Sverige, där vi inte har upplevt krig eller diktaturer i modern tid, och levt i en ganska skyddad miljö. Kan svenskar lära sig något av pjäserna?
– Sorgligt nog begås övergrepp mot mänskliga rättigheter över hela världen och det är den svenska publiken väl medveten om. Nu begås fruktansvärda övergrepp i Syrien så jag hoppas att publiken kan koppla ihop vårt förflutna med det som händer i världen idag. Jag vill också tillägga att den svenske ambassadören i Chile räddade många chilenska liv 1973 när han hjälpte människor att fly från diktaturen. På så sätt är vår historia sammanlänkad. Sverige välkomnade också många flyktingar från Chile som fortfarande lever och frodas i hela landet, och det kommer vi alltid att vara mycket tacksamma för.
Vad har varit den mest oväntade reaktionen på dina pjäser?
Ibland så skrattar inte publiken och det är synd för vi vår intention har varit att diskutera vårt smärtsamma förflutna med en dos humor. Intentionen har inte varit att skapa en komiskt effekt utan snarare att uppnå en typ av intellektuell förståelse som man bara kan uppnå genom att brista ut i ett kollektivt skratt.

Villa + Talet har premiär i Eskilstuna den 9 oktober.

Text: Gilda Romero

Nu är dom här

Igår kom Arcola Theatre till Sverige med sin föreställning ”The Mare Rider”. Den ingår i ”Europe Now” ett internationellt projekt som Riksteatern tagit initiativ till. Förutom Arcola Theatre från London och Riksteatern ingår Talimhane Tiyatroso från Istanbul, Ballhaus Naunstrasse från Berlin och Rast Theatre från Amsterdam. Teatrarna sätter upp pjäser om vårt samtida interkulturella Europa. Målet är att skapa en struktur för utbyten av föreställningar mellan teatrarna och länderna. Sveriges bidrag är ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri som har turnépremiär 5 mars i Borlänge, i april gästspelar den i London.

Kulturnytt var på plats när ensemblen gick in på Södran. Lyssna gärna; http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5448925

Här intervjuar Kulturnytts Isa Andersson regissören Mehmet Egen och Kathryn Hunter som spelar huvudrollen i ”The Mare Rider”. 

  Närmast väntar spelningar i Gävle den 20/2, Sundsvall den 21/2 och i Umeå den 24/2.

Nu börjar vi!

Idag var det kollationering på ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri, regi: Farnaz Arbabi. Premiär på Malmö Stadsteater 18 januari 2013. Pjäsen ingår i Europe Now, ett samarbete mellan teatrar i Europa som Riksteatern tagit initiativ till för att skapa ett nätverk  för utbyte av interkulturella berättelser.  Regissören Farnaz Arbabi ( i mitten),  ljussättaren Carina Persson (t.v.) och Anna Soléi Tryggvadottír (t.h.), kompositör och ljuddesigner presenterade en modell av scenografin och berättade hur ljud och ljus kommer att funka i föreställningen.

Vad gjorde du i Litauen, Birgitta?

 Hej Birgitta, du är nyligen hemkommen från Vilnius. Vad gjorde du där?  
Jag var inbjuden för att prata på en konferens om hur interkulturellt utbyte kan bygga broar inom Europa och mellan Europa och världen utanför. Det är ECA, European Council of Artists som arrangerar. ECA är ett råd och nätverk för organisationer som representerar yrkesutövande konstnärer i Europa. Ambitionen är att kunna påverka den europeiska kulturpolitiken och konstnärers möjligheter att vara verksamma. Kanske också påverka konstnärer så att dom tar aktiv del i att forma en europeisk union som inte är en sluten borg mot resten av världen, utan något som kan vara en interkulturell union  som är öppen för utbyte  och utveckling.

Konferensen har rubriken Art as a Bridge Builder – Cultural Diversity in European Communities. Vad pratade du om?  
Jag utgick från den resa vi gjort i Sverige, en resa som inte på något sätt har nått sitt slutmål. När jag läser Vanja Hermeles bok ” In som ett lamm ut som en tigrinna” där hon väver samman sitt liv med de normkritiska granskningar hon gjort av kultursektorn så häpnar jag över hur rasistiskt och chauvinistiskt många chefer uttrycker sig. De skulle inte formulera sig så idag. Vi har alla lärt oss något och vi fortsätter lära oss utifrån att upptäcka världen och konsten med andra perspektiv än det egna. Sen talade jag en del om betydelsen av att inte låsa in konstens utveckling utan stimulera våra institutioner att samverka både inom sektorn men också med andra samhällsområden. Och om möjligheten att utveckla konstnärliga processer och färdiga verk på den virtuella arenan.  Jag tycker också det är viktigt att undersöka hur de som skapar och brukar konsten på den virtuella arenan kan utveckla och bygga broar till våra scenkonstinstitutioner och de fantastiska konstnärer vi har där. Både tekniken och migrationen utmanar synen på nationer, institutioner, kulturen och konsten. 

 Birgitta Englin pratade på konferensen ”Art as a Bridge Builder, Cultural Diversity in European Communities” i Vilnius i helgen

Var det något särskilt som gjorde intryck på dig under konferensen?
Gottfried Wagner som tidigare var ansvarig för European Cultural Foundation, talade om behovet av att bygga unioner. Vi kan och ska kritiskt granska EU-komissionen och EU-parlamentet,  men vi ska  också  titta på vilken betydelse EU har haft för  en lång period av fred, för ett ökat  utbyte av  kultur och  för arbetet mot rasism. Det finns mycket kvar att göra men det blir inte lättare om unionen faller sönder. Därför menade Gottfrid Wagner att konstnärer liksom alla andra grupper måste formulera sig och ta tillvara den makt och möjlighet de har att påverka. Hans oro för tilltagande nationalism och kulturrasism delar jag. Sverigedemokraternas kulturpolitik för en mer homogen och likriktad kultur är odemokratisk och  utvecklingsfientlig.  

 

 

Kolbrun Halldorsdottir, Island, President of the European Council of Artists.

Kolbrun Halldorsdottir, i ditt välkomsttal nämnde du inspiration som riktlinje för konferensen och sa att Birgitta Englin är en av de personer som inspirerat dig. På vilket sätt har hon gjort det?  
Jag lyssnade på henne på ett möte i Helsingfors där hon berättade om hur Riksteatern jobbar med föreställningar på flera språk för att teatern ska komma fler till godo och öppna dörrar. Hon berättade om föreställningar på turkiska, bosniska, persiska och att de sänds över nätet för att nå fler i Sverige. Vad som hände var att de även nådde en publik utanför landets gränser. Det är ett fantastiskt sätt att använda tekniken på, jag tycker Birgitta Englin och Riksteatern visar vägen som brobyggare. Det är otroligt inspirerande. Hon berättade också om hur Riksteatern satt upp föreställningen ”Vem sover i natt?” om ensamkommande flyktingbarn. Pjäsen är skriven och spelades av Ubah Musse som kom till Sverige från Somalia. Genom Riksteatern fick hon berätta sin historia. Ubah var med på konferensen i Helsingfors. Hon var helt fantastisk, jag tror hon knockade oss alla.

Ikväll spelas Hamlet på kurdiska

Ikväll kan man för första gången se Hamlet på kurdiska. Hinner du inte till kl 19 så spelas den i morgon samma tid, på Södran. Intresset är stort. Här förbereder sig pressen för intervjuer, media både inom och utanför landets gränser fanns på plats i eftermiddags.

Gertrud spelas av Rojda, stor kurdisk sångerska. Här intervjuas hon av Kulturnyheterna. Inslaget som innehåller fler intervjuer sänds ikväll om allt går som det ska.

 

Snart börjar repetitionerna av ”Jag ringer mina bröder”

Om några veckor börjar repetitionerna av ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri. Farnaz Arbabi regisserar. Premiär blir det i januari på Malmö Stadsteater. Förberedelserna är redan igång. Idag togs lite bilder.

Shahin Najafi behöver samma stöd som Salman Rushdie

På samma sätt som opinionen tog ställning för Salman Rushdie och litteraturen måste den nu höras för musikern Shahin Najafi. Våra scener och kulturinstitutioner kan idag vara både lokala och globala arenor för det fria ordet och den fria konsten. De iranska religiösa auktoriteterna anser att Shahin Najafis låt ”Naghi” förolämpar en iman med samma namn. En fatwa får aldrig bli sista ordet. Vi är många – konstnärer, kulturchefer, politiker och partiledare – som kan visa vårt stöd för Shahin Najafi.

Shahin Najafi har besökt Sverige flera gånger. 2010 var han en av artisterna i den iranska hiphopgala som Riksteatern arrangerade i satsningen Voices of change. I april 2011 turnerade han med en egen konsert i Riksteaterns regi.

Att Shahin Najafi fått en fatwa visar hur viktigt det är att svenska scener fortsatt är öppna för konstnärer som vågar stå för yttrandefrihet och demokrati både innanför och utanför Sveriges geografiska gräns. Det visar också att det stöd som finns idag för författare och journalister, bland annat i form av fristäder är viktigt och behövs även för musiker och andra konstnärer. Våra svenska scener och kulturhus är viktiga fristäder för det fria ordet och för många olika konstnärers frihet.

Kränkningar av yttrandefrihet och demokratiska rättigheter drabbar idag både lokalt och globalt. Precis som kampen mot förtrycket lokalt också får global effekt. Sverige har en kulturpolitik som värnar yttrandefriheten och en utrikespolitik där arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter är prioriterat och centralt i alla UD:s politikområden. I UD:s promemoria från mars 2012 om strategi för särskilda insatser för demokratisering och yttrandefrihet sägs bland annat ”Regeringen anser att stater har både en rätt och en skyldighet att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter och därmed ett moraliskt ansvar att stödja individer, grupper och organisationer som utsätts för stora risker i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Att tysta Shahin Najafi kränker rättigheten att skapa något för en bättre värld. Att hota en ensam konstnär syftar till att tysta skrämma alla som förmedlar hans text vidare, alla som inspireras att göra en egen text, egen musik som fritt uttrycker krav på ett bättre liv i Iran eller Sverige. Det är en kränkning av yttrandefriheten.

I Shahin Najafis populära låt ”Naghi” beklagar han situationen i Iran och ber imamen göra något nu istället för att vänta på den 12:e imamen som ska ha en enorm möjlighet att påverka och är mer benägen att trotsa politiska auktoriteter och religiösa föreställningar, men han verkar inte komma och något måste göras nu. Det är innehållet i den sång som föranlett en fatwa mot Shahin Najafi. I hans fall står dessutom nyhetssajten asremrooz.ir nära knuten till den iranska regimen, bakom en kampanj för att Najafi ska hängas. En belöning på 100.000 dollar har dessutom utfästs för hans huvud.

Shahin Najafis röst är farlig för den når in i Iran, den når exiliranier, den når dig och mig.

Kollegor: Om vi inte bidrar till att röster hörs från länder som sanktionerar våld mot sina egna medborgare som i Iran, så påverkas samhällsklimatet också hos oss. Yttrandefriheten stärks i flera länder, flera sammanhang, om vi tillsammans skapar forum för dessa röster. Även i de mest politiskt stabila stater behöver demokratin erövras gång efter gång. Det är hög tid att tillvarata kulturens roll och relevans för demokratifrågor på den globala arena som är kulturens idag.

Shahin Najafi är långt ifrån ensam. Nyligen dömdes rapparen El Haqued till ett års fängelse i Marocko. Han döms för sin kritik mot förtal av polisen. Rappare, skådespelare, graffittimålare, poeter, filmare och författare tar idag stora risker för att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter. Hur kan Sverige som stat stödja dem? Hur kan vi bättre ta tillvarata kulturens roll och relevans för demokratifrågor på den globala arenan?

Den konst som nu förändrar världen har sedan längre lämnat föreställningen om att den är nationell. Den är lokal och global på samma gång, den förändrar lokala förutsättningar genom att globalt ge människor möjlighet att vara deltagande i den. Låt oss delta.

Riksteatern kommer att fortsätta satsningen Voices of Change.

In English: http://www.riksteatern.se/content/shahin-najafi-deserves-the-same-support-as-salman-rushdie

Om Shahin Najafi

Shahin Najafis låt finns översatt här: http://www.ethicalear.com/2012/05/english-translations-of-shahin-najafis.html

Shahin Najafi tvingades verka under jorden under sina år I Iran eftersom hans musik var förbjuden av regimen. Han flyttade till Tyskland 2005 där han blev medlem I gruppen “Tapesh 2012”, en grupp som framför politiska låtar på persiska. I sin musik tar han politisk ställning för kvinnors rättigheter och emot religiös extremism, sociala orättvisor och sexism. I februari 2010 medverkade Shahin Najafi tillsammans med flera andra artister i en iransk hiphopgala och gjorde en egen turné 2011. Både galan och turnén besökte Stockholm, Göteborg och Malmö och var en del av Riksteaterns fortfarande aktuella temasatsning ”Voices of Change”. Under temat uppmärksammar Riksteatern artister som genom sitt konstnärskap vill verka för demokrati och yttrandefrihet.

Egyptisk artist fick pris

Suddigaste bilden i bloggens historia? förmodligen, men mannen på scen är Ramy Essam.

Ramy Essam heter mottagaren av 2011 års Freemuse Award at Right!  Med sin låt ”Irhal” (”Leave”) skapade han den egyptiska revolutionens soundtrack på Tahrirtorget i Kairo tidigare i år. Under eftermiddagen har jag följt rapporterna om våldsamma sammandrabbningar vid Tahrirtorget. Världshändelserna kändes plötsligt så nära med Ramy Essam i Södra Bar. Det var starka känslor när han tog emot priset. Essam tackade och sa bl a att han inte skulle sluta kämpa förrän Egypten är en demokrati. Och när han sen framförde låten visste jublet inga gränser i det fullsatta Södra Bar. Hela dagen har den internationella musik- och yttrandefrihetskonferensen ”Right! Freedom of Music & Speech” pågått på Södra Teatern. Bakom den och priset står Stims huvudman SKAP – Föreningen Svenska Kompositörer Av Populärmusik. Arrangemanget är ett samarbete med Riksteatern och Södra Teatern.

Lite bättre bild ifall man vill se hur han ser ut.....

Turkisk brainstorm!

Ett inlägg på Facebook på svenska och ett på turkiska – några timmar senare har vi ett gäng som ställer upp och läser den splitter nya översättningen av SEVEN till turkiska!

Orepat, för att lyssna till texten och sätta igång idéerna och samtalen.
Vad kan Riksteatern göra med SEVEN på turkiska?

EN BRAINSTORM!

Ikväll kör vi, dvs. Figen Solmaz håller i läsningen, jag kommer sitta där och inte förstå ett ord och det ska bli ur-spännande.

Välkommen du som talar turkiska och du som inte talar turkiska.

Södra Teaterns konferensvåning, måndag 31 maj kl 18!
Vi bjuder på nåt tilltugg.

/Hedda