Den bästa sortens historielektion

Ljuset i sprickan foto Urban Jörén

Sedan 70-talet har Riksteaterns Tyst Teater varit en av de ledande aktörerna inom dövteater. Under hösten har föreställningen Ljuset i sprickan varit på Riksteaterturné och har fått många fina omdömen. Johanna Broman träffar pjäsens regissör Mindy Drapsa som berättar mer om varför föreställningen kommit i helt rätt tid.

Att sitta i fängelse är många människors värsta mardröm. Men om den enda du kommer i kontakt med har något livsviktigt att lära dig, kan fångenskapen vara värd priset? I Ljuset i sprickan möts fängelseinternen och fångvaktaren och kollisionen blir oundviklig.

Som den främsta svenska professionella teatern för döva skådespelare och publik har Tyst Teater länge varit en viktig katalysator för döva på kulturområdet. Sju år efter starten 1970, blev frigruppen en del av Riksteatern. Erkännandet i världen är stort och under de senaste 20 åren har utlandsturnéerna varit många. I Tyst Teater och Mindy Drapsas uppsättning Ljuset i sprickan får vi möta fängelseinternen Hanna som är ung, döv och har teckenspråk som första språk. Hon tycker sig också ha rätt att gå emot samhällets normer för hur döva, och kvinnor, ska vara och bete sig. Hon är en egen person, med egen vilja och egna idéer. Fängelsevakten Gertrud är också döv, men tillhör en äldre generation som under många år har förbjudits att använda sitt naturliga språk. Hon har till skillnad från Hanna levt hela sitt liv utan att opponera sig, utan möjlighet att uttrycka sina känslor och åsikter. Kollisionen blir oundviklig. Under en dryg timme tas publiken med genom den bortglömda historien om hur många tusen människor blev berövade sitt språk. Tv-producenten, dramatikern och regissören Mindy Drapsa, som driver det egna produktionsbolaget Dramaski och bland annat jobbat på SVT Teckenspråk, regisserar nu sin första föreställning med Riksteatern.

Mindy Drapsa, varför görs Ljuset i Sprickan just nu?
– Det beror på att det just nu pratas mycket om genus och mångfald i samhället. Med all rätt. Och nu är det dags för en ganska osynlig minoritetsgrupp att få berätta sin historia, på sitt sätt – och ur ett genusperspektiv. Äntligen!

Det var inte förrän 1981 som det svenska teckenspråket godkändes av regeringen och därmed hamnade på listan över minoritetsspråk tillsammans med finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Tack vare erkännandet kunde döva också börja ställa krav på att utbildningar på teckenspråk skulle finnas för alla som behövde det. Skolor för döva hade redan funnits sedan 1800-talet, men eftersom de var privatägda kom eleverna främst från ekonomiskt mycket privilegierade familjer. Forskare och läkare trodde även länge att döva eller personer med gravt nedsatt hörsel inte kunde tillgodose sig språk över huvud taget, vilket gjorde att förståelsen för dövas behov att uttrycka sig genom tecken inte fanns.

Finns det någon fördel med att ha väntat med att berätta den här historien?
– Med tanke på den aktuella diskussionen om yttrandefrihet och alla fördomar om olika minoritetsgrupper som råder idag, så känns det viktigt att alla grupper själva får chansen att berätta, och inte blir representerade av några andra. I vårt fall handlar det om hur det är att vara döv och kvinna idag i förhållande till förr i tiden.
Vad har vi att lära av historien, vilka erfarenheter bör vi ta med oss från tiden som har varit?
– Alla människor bör känna till sin historia. Tack vare att människor har berättat om sina erfarenheter har vi nu fått bättre förståelse för hur döva kvinnor har haft det genom åren. Och att vi måste kämpa ännu mer för att kvinnor i allmänhet och döva kvinnor i synnerhet får samma förutsättningar i samhället som hörande män. Det kan låta som en självklarhet, men det är det tyvärr inte.
Vilka skulle du helst vilja ser föreställningen?
– Alla är så klart välkomna! Jag hoppas att de som arbetar för och med döva och hörselskadade får möjlighet att titta på föreställningen så att det leder till merförståelse och därmed förbättringar för döva och kvinnor. Även personer som aldrig har tänkt på teckenspråket som ett språk lika värdefullt som det talade, borde se den.
Vad tror du – kommer vi att få se en liknande pjäs om 30 år som jämför samtiden med vårt 2013, och hur skulle den se ut?
– Ja, det tror jag. Men de kommer inte att förfasas över vår tid, tvärtom. Idag får vi använda vårt språk och vi har en stark och fungerande community, samtidigt som förståelsen från det hörande samhället ökar. Men med samhällets ständiga vilja att normalisera oss döva och den nya teknologi som gör att döva blir mer eller mindre hörande med hjälpmedel av olika slag, kan följden också bli att en viktig del av kulturen och den starka samhörigheten som finns idag försvinner i framtiden.

Text: Johanna Broman Bild: Urban Jörén

Pia-Karin Helsing: ta små små steg tills du är redo!

Foto Anna Huerta

För tio år sedan gjorde operasångerskan och cellisten Pia-Karin Helsing ett vägval som fick ett högt pris. I ett slag förlorade hon kontakten med hela sin älskade släkt.
Riksteatern träffar Pia-Karin Helsing för att prata om hennes ovanliga uppväxt bland Jehovas Vittnen, och om det svåra uppbrottet från sekten. En livsresa som resulterat i den musikaliska föreställningen Med små, små steg på Riksteaterturné och som har premiär i Nyköping imorgon den 1 oktober.
Hur skulle du beskriva din uppväxt Pia-Karin Helsing?
– Mitt liv bestod av två världar: musiken och vittnenas värld. Jag växte upp i en musikfamilj där vi spelade från morgon till kväll. Pappa lärde mig att spela fiol när jag var väldigt ung och när jag var sju började jag spela cello i musikskolan. Hela mitt liv var musiken och församlingen.
Pia-Karin visade tidigt stor musikalisk talang och spåddes en framtid som musiker. Men det var inte problemfritt.
– Att vara ett Jehovas Vittne är ett sätt att leva, allt kretsar kring det och jag fick tidigt lära mig att bibeln säger att man inte kan tjäna två herrar, både musiken och Gud.
Den inre konflikten resulterade i att Pia-Karin valde bort musiken för att leva som ett Jehovas Vittne, ett liv som helt och hållet kretsade kring församlingen, bibelstudier och knacka dörr. Men mitt i alltihop fanns en längtan tillbaka till musiken och till ett friare liv. Det skulle dröja hela nio år tills hon bestämde sig för att satsa på musiken igen.
Bidrog musiken till att du vågade ta steget att lämna Jehovas Vittnen?
– I allra högsta grad! En dag satt jag hemma och lyssnade på ett cellostycke av kompositören Max Bruch. Musiken öppnade en sluss i mitt hjärta som varit stängd i många år och jag började längta efter frihet och efter att allt inte skulle vara så komplicerat som det var inom församlingen.
Pia-Karin började ta cellolektioner och fick så småningom ett jobb som musiklärare. Inom henne tog det livsavgörande beslutet att lämna församlingen form.
Du har tagit ett väldigt stort kliv i ditt liv, men ändå har du valt att kalla din föreställning Med små, små steg…
– Det är skrämmande för människan att ta jättekliv, men ett litet steg orkar man ta.  Och innan man vet ordet av så har man kommit en bra bit på väg. I min föreställning säger jag: ”Kriserna har trots allt varit viktiga i mitt liv, hur jobbiga de än är när man befinner sig mitt i dem. För mig har trampandet med små, små steg öppnat dörrar jag bara kunnat drömma om”.
Vad har arbetet Med små, små steg betytt i din resa mot ett nytt liv?
– Jag har tvingat mig själv att gå igenom det som varit jobbigt och smärtsamt, men det har varit nödvändigt för att kunna gå vidare. Till alla som står inför stora livsavgörande beslut vill jag säga: Lyssna på din magkänsla och stressa inte fram något. Ta små, små steg tills du är redo!

Turnépremiär: 1 oktober Nyköpingsteatern. Arrangör: Nyköpings Teaterförening.
För hela turnéplanen se www.riksteatern.se/smasteg

Stora känslor och knäppa idéer för de minsta

Stora känslor för de minsta. Så kan man sammanfatta föreställningen Pomos Piano som åker på Riksteaterturné i hört, nu med nyskriven musik och saga. Här berättar Henrik ”Stålhenrik” Ståhl  hur de tänkte när de skapade Pomos Piano.

En nyskriven saga blir kärnan när Pomos piano åker på Riksteaterturné.  Henrik Ståhl, även känd som Stålhenrik, berättar om en lustfylld musikresa där alla sinnesstämningar får plats.

Henrik Ståhl: “Vi utgick ifrån vad vi själva vill se.”

Svensk barnteater har länge haft ett gott renommé runt om i världen, precis som vår tv-produktion för barn, tänk bara på Fem myror är fler än fyra elefanter.  Ett av dagens mest populära program för de lite yngre tv-tittarna är Pomos Piano, ett musikmagasin som eggar fantasin och inte räds de stora känslorna. Basen i programmet är teaterägaren Pappa Pomo som på sitt magiska piano kan få fantastiska världar att öppna sig. På teatern bor, förutom Pappa Pomo själv, de nyfikna dockorna Kungen och Hickan. Tillsammans utforskar de sina inre rum med hjälp av sagor och musik. Henrik Ståhl, även känd som Stålhenrik, är en välkänd Bolipompa-profil med många älskade karaktärer i bagaget och är en av initiativtagarna.
– Vi jobbar med spänning, mörker och ljus i kombination, säger han, som förklaring till varför programmet har blivit en sådan succé.
Nu är han och resten av gänget aktuella för Riksteaterturné med en scenversion av Pomos Piano, med nyskrivet material. I teaterversionen gestaltas Kungen och Hickan av Henrik Ståhl och Nina Hjelmkvist, som man annars kan höra som Kungens och Hickans röster i tv-versionen. Och Henrik vet exakt vad han vill att den nya showen ska förmedla.
– Det hela började med att Ylva Hällen och jag funderade på vad vi själva skulle ha velat se som barn, och vad vi fortfarande vill se. Och så kokade vi ner de där tankarna. Vi ville båda ha något annorlunda, knasigt, allvarligt, något spretigt som man inte riktigt visste vart det skulle hän. Musik var också jätteviktigt och att känslorna skulle få ta plats.
Och tydligen var de inte ensamma om att vilja ha allt det där i ett barnprogram. Det är fyra år sedan han och Ylva Hällen tillsammans skapade programmet vars musik och sagor numera även är storsäljare på cd och dvd. Sedan Pomos Piano började sändas på tv 2008 har tittarna varit hängivna den rosa grisdockan Hickan och gulkrullhåriga Kungen. För att inte tala om snälla Pappa Pomo som med varsam hand pedagogiskt leder sina små vänner på otäcka, roliga och lustfyllda kringelikrokvägar på sitt piano.
Upplägget på Riksteaterturnén blir det samma som i programmet: musik, saga, spänning, utmaningar och knäppa idéer. Henrik Ståhl är nöjd med konceptet.
– Ja, det är faktiskt det jag är mest stolt över av allt jag har gjort. Det fria och lustfyllda som vi förmedlar, gör mig så glad. Nu blir det en spännande utmaning att ska få den lilla mystiska världen att fungera i den stora.
– Scenografin av Sara Brobert är riktigt häftig och den hjälper oss massor i att behålla den speciella atmosfären som vi har lyckats bygga upp i studion. En annan utmaning är att förmedla Hickans och Kungens personligheter genom mig och Nina. Hur ska vi besjäla dem utan att spela över, eller under eller jobba med fel kroppsspråk? Det är tur att Rolandos Pomo är där som stöd, han är ju Pappa Pomo av en anledning.
Musiken är viktig Musikerna Klas Backman och Anders Lennartsson, som gjort musiken till tv-programmet, kommer också med på turnén, de kommer att spela live för att få igång stämningen. Några av de numera kända låtarna från tv-programmet kommer att vara med, andra är nykomponerade för att passa in i den nyskrivna saga som blir kärnan i showen.
– Det ska bli så himla kul att få publikens respons. I vanliga fall har vi bara tittarsiffror som indikation på vad vår tv-publik tycker, men det går inte att jämföra med direktrespons live.
Henrik vet hur det är att ta en omtyckt karaktär från tv till teaterscenen. 2010 förgyllde nämligen Stålhenrik sommarlovet för tusentals barn när han var ute på Riksteaterturné med Superhjältekonserten i Folkparkerna.
Och nu är det alltså dags igen, 29 orter, på 29 olika teatrar – vi är många som längtar!

Text Johanna Broman, bild Fredrik Sandberg, och Mats Bäckner

Turnépremiär: 14 september Gävle Teater. Arrangör Gävle Teaterförening. För hela turnéplanen se www.riksteatern.se/pomospiano

 

Claes Månsson: ”Med rätt glasögon är det urkul att bli gammal!”

Foto Peter Knutson

Nu är scenkonstsäsongen i full gång, och Riksteatern har en massa härliga föreställningar som snart ger sig ut på Riksteaterturné. Bland annat möter vi Claes Månsson i enmansföreställningen Bäst före?! årets roligaste enmansföreställning som är en komisk monolog om att åldras. Här kan ni läsa en intervju med honom där han pratar om åldrande och om att våga skratta åt det som är jobbigt. Bäst före?! har premiär i Eskilstuna 15 den september.

Claes Månsson:
– Med rätt glasögon är det urkul att bli gammal!
Virriga tankar, nedsatt syn och en kropp som har tappat orken. Hur kul är det obönhörliga åldrandet, egentligen? Väldigt, har det visat sig. Bara ämnet angrips på rätt sätt. I monologen Bäst före?! ger Claes Månsson en ny, positiv bild av livet på äldre da’r.

Claes Månsson är övertygad om att det finns humor i det mesta, inte minst i något så allmänmänskligt som i att bli gammal. Det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. – Det kan till och med hjälpa oss i tunga situationer som i sjukdom eller just åldrande att se sig själv lite från sidan och skratta åt eländet. Monologen Bäst före?! är skriven av Rickard Fuchs och bearbetad av ”Stefan och Krister”-profilen Krister Classon, som själv spelade den och la den åt sidan för några år sedan. Claes Månsson kände att pjäsen hade mer att ge, bad att få spela den, och nu är det äntligen dags för Riksteaterturné.
– Det ska bli himla spännande att få spela den runt om på olika orter och möta publiken på det sättet, säger Claes.
Och på tal om åldrande så märker han av sitt eget på flera sätt. Bland annat i hur han måste angripa texten på ett nytt sätt för att minnas den, till skillnad från för trettio år sedan. Fortfarande är arbetet lika kul, men känslan tar sig ett annat uttryck.
– Ja, då var jag så hungrig och sugen på vilket manus det än var. Jag lärde mig liksom texten på ren entusiasm. Idag måste jag smyga mig på den lite i taget och lära mig den över längre tid. Kanske har det med minnet att göra, eller helt enkelt att passionen för mitt yrke är en annan nu efter alla år.
I trettio år har han stått på scen och han har medverkat i mängder av tv- och filmproduktioner, många är nu kultförklarade och har gjort Claes till en av Sveriges mest älskade skådespelare. Men en komedi om åldrande, är humor verkligen rätt sätt att hantera sjukdom, ångest och sorg?
– Det kan man så klart fråga sig. Jag och Magnus Härenstam gjorde en produktion för ett tag sedan och det var oerhört många som kom fram efteråt. Folk mejlade, skickade brev och stoppade mig på stan för att säga att det vi tog upp på scen fick dem att skratta för första gången på länge. Även de som var mitt i det jobbiga, de kände tillfredsställelse i att lätta upp lite. Det känns gott i magen, och skratt har ju en helande inverkan på kroppen, det får vi inte glömma bort.
Claes vet vad han talar om, han har själv känt humorns läkande effekt på nära håll.
– Farsan gick bort i Alzheimer, men innan han försvann hade han kvar sitt körkort, trots att han var vimsig, han var fortfarande en väldigt bra bilförare. Morsan hörde dåligt och hade ont i benet, så hon kunde knappt gå. Tillsammans blev de som en hel person. När något behövde inhandlas tog de bilen tillsammans till affären. Han förvirrad, hon nästan döv. Hon pekade var han skulle köra och skrek ”va?” så fort han frågade något. Den bilden har jag skrattat åt många gånger.
Och så är det både i livet och på teaterscenen, menar Claes Månsson. Glädje och sorg går ofta hand i hand.
– Det finns ett underliggande allvar i pjäsen som ger den ett djup, som det måste vara för att bli bra humor. Nyanser är alltid viktiga, på scenen och i livet. I september är det dags, 29 orter ska besökas.
– Jag hoppas att jag orkar, jag är ju 63 år och inte någon ungdom längre. Jag håller helt enkelt på att bli gammal, avslutar han med skratt i rösten.

Text Johanna Broman, foto Peter Knutson

Turnépremiär: 15 september Eskilstuna Teater. Arrangör: Eskilstuna Riksteaterförening
För hela turnéplanen se www.riksteatern.se/bastfore

Mari Carrasco duett fick jubel på ett fullsatt Dansens Hus

Igår var det ett möte inom projektet Scener utan gränser. Ett stort antal teaterchefer från Finland och Sverige tillsammans med projketledare och uppdrgsledare från Riksteatern möttes och fördjupade sig i samarbets möjligheter.
Kvällen avslutades på Dansens Hus med ”Urban Connetion” invigningen. Mari Carrasco, som med sitt egna company skall skall turnera inom Barn & Unga med ”Barolomeo” till våren, fick jubel för sin senaste duett!
Street meets fineart!? Nutida!
Bianca Traub som dansade kommer att var med under turnén, hon är gym!
Men det är Mari själv också och hennes övriga unga dansare!
”Bartolomeo” kommer att var med på Peace and Love till sommaren!

Trollhättan utbudsdag

Igår och idag är det utbudsdagar i Tollhättan. Igår var der Flygräddare på repertoaren, dessutom ville Konsulenterna att vi skulle berätta och presentera Barn & Ungas hela arbete med Skolscen, Länk, Filosofisamtal. Det är välorganiserat och trevligt, välkomnande!
Roligt att vara här!
Och att veta att Järnnatt spelar just nu här på Regionteater Väst ger extra kraft (och jag hör uppskattningar från flera som sett uppsättningen)
Givetvis känns det stärkande när artikeln i DN/insidan om uppsättningen, tematiken och konstnärerna är så bra!
Se uppsättningen, kolla turnéplan eller kom till Södra Teatern den 29 april!

Härligt laddad…

Nu gäller det!

Under ett års tid har konsulenterna och Dramaturgiatet jobbat för att definiera urvalskriterier för konstnärliga val på Riksteatern. Och ikväll ska vi (över 35 personer!) se Djungelboken på Stockholms stadsteater tillsammans och i morgon testa dessa gemensamma urvalskriterier för första gången.

Och i morgon bitti ses vi allesamman och jobbar tillsammans i två timmar för att undersöka första versionen av ett verktyg.

Spännande och roligt. Tänk att kunna beskriva utifrån en gemensam definition vad som är kvalitet på Riks 🙂

Så klockan 11 i morgon fredag kan vi berätta om Djungelboken är av Riksteaterkvalitet eller ej 🙂

Rätt in i ”verkligheten”

Jag erkänner att det var med ett visst motstånd jag slet mig från verandans sköna stolar med nerfällbar rygg när jag började jobba i måndags efter en skön sommarsemester.

Men tack och lov visade det sig att ”Blåvingar” hade förlagt sin kollationering en vecka in i repetitionsarbetet och jag kunde med glädje lyssna på denna pärla till pjäs skriven av Gertrud Larsson.  Min första arbetsdag blev precis den rivstart jag hade önskat mig.

Skådespelarna Veronica Björnstrand, Chatarina Larsson och Maria Selbing läste vid sittande bord med tajming och glimten i ögat och jag fick ett sug att se hur de här kvinnorna kommer mejslas fram under repetitionsperioden. Jag fick ett sug att lära känna karaktärerna. Heja er för att ni berättar om dessa människor. Och att ni gör en komedi med endast tre kvinnor i fokus med sina berättelser det är något jag längtar efter. Tack för en bra start på säsongen 🙂

Höstens produktioner

Phu. Vi hann. Riksteaterns höstrepertoar är utskickad till pressen och upplagd på hemsidan. De första bilderna är inlagda i vår bildbank. Erica som är pressansvarig har telefonluren som fasklistrad vid örat; ”Ja visst, ni vill prata med Nanne Grönvall som spelar i den franska komedin Boeing Boeing”, ”Ja, det stämmer, vi gör Othello i nutid, Othello som affärsman”, ”En pjäs om scouter? Ja, du menar Gertrud Larssons nya pjäs Blåvingar. Den handlar om tre kvinnor som gör en hajk, men det som skulle bli så trevligt blir snart en mardröm.” Och så där fortsätter det. Med Pippi Långstrump, Katitzi, australiensisk cirkus, Irans störste sångare, Art of the Streets och mycket mycket mycket mycket mycket annat på den kommande repertoaren finns det massor som intresserar.

Äntligen går det att ha en normal konversation med kompisar som undrat varför jag tänkt så mycket på scouter, flygbolag, finska glammiga a cappella-stjärnor,  syltkakor och annat.  Jag vill gärna berätta om alla mina och alla Riksteaterns produktioner, men då blir det en roman – en kärleksroman – och inte en blogg, så jag portionerar ut dem lite.

Kommer ni ihåg syltkakorna från mitt första blogginlägg? De var bakade av Gerdan Roth, en 35-årig hemmafru som har lagt sitt fokus på mannen, tonårssönerna och syltkaksbaket, sina egna drömmar har hon lagt åt sidan, till den dagen när ett brev dimper ner i postlådan och sätter saker och ting i ett annat sken. Sofia Bach har skrivit manus och gör också rollen som Gerdan. Här är en av de bilder vi (Stina som är formgivare och jag) just nu leker med för ett kommande marknadsföringsmaterial. ”

Vill du kolla in hela vår repertoar? Gå in på www.riksteatern.se/repertoar