Den bästa sortens historielektion

Ljuset i sprickan foto Urban Jörén

Sedan 70-talet har Riksteaterns Tyst Teater varit en av de ledande aktörerna inom dövteater. Under hösten har föreställningen Ljuset i sprickan varit på Riksteaterturné och har fått många fina omdömen. Johanna Broman träffar pjäsens regissör Mindy Drapsa som berättar mer om varför föreställningen kommit i helt rätt tid.

Att sitta i fängelse är många människors värsta mardröm. Men om den enda du kommer i kontakt med har något livsviktigt att lära dig, kan fångenskapen vara värd priset? I Ljuset i sprickan möts fängelseinternen och fångvaktaren och kollisionen blir oundviklig.

Som den främsta svenska professionella teatern för döva skådespelare och publik har Tyst Teater länge varit en viktig katalysator för döva på kulturområdet. Sju år efter starten 1970, blev frigruppen en del av Riksteatern. Erkännandet i världen är stort och under de senaste 20 åren har utlandsturnéerna varit många. I Tyst Teater och Mindy Drapsas uppsättning Ljuset i sprickan får vi möta fängelseinternen Hanna som är ung, döv och har teckenspråk som första språk. Hon tycker sig också ha rätt att gå emot samhällets normer för hur döva, och kvinnor, ska vara och bete sig. Hon är en egen person, med egen vilja och egna idéer. Fängelsevakten Gertrud är också döv, men tillhör en äldre generation som under många år har förbjudits att använda sitt naturliga språk. Hon har till skillnad från Hanna levt hela sitt liv utan att opponera sig, utan möjlighet att uttrycka sina känslor och åsikter. Kollisionen blir oundviklig. Under en dryg timme tas publiken med genom den bortglömda historien om hur många tusen människor blev berövade sitt språk. Tv-producenten, dramatikern och regissören Mindy Drapsa, som driver det egna produktionsbolaget Dramaski och bland annat jobbat på SVT Teckenspråk, regisserar nu sin första föreställning med Riksteatern.

Mindy Drapsa, varför görs Ljuset i Sprickan just nu?
– Det beror på att det just nu pratas mycket om genus och mångfald i samhället. Med all rätt. Och nu är det dags för en ganska osynlig minoritetsgrupp att få berätta sin historia, på sitt sätt – och ur ett genusperspektiv. Äntligen!

Det var inte förrän 1981 som det svenska teckenspråket godkändes av regeringen och därmed hamnade på listan över minoritetsspråk tillsammans med finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Tack vare erkännandet kunde döva också börja ställa krav på att utbildningar på teckenspråk skulle finnas för alla som behövde det. Skolor för döva hade redan funnits sedan 1800-talet, men eftersom de var privatägda kom eleverna främst från ekonomiskt mycket privilegierade familjer. Forskare och läkare trodde även länge att döva eller personer med gravt nedsatt hörsel inte kunde tillgodose sig språk över huvud taget, vilket gjorde att förståelsen för dövas behov att uttrycka sig genom tecken inte fanns.

Finns det någon fördel med att ha väntat med att berätta den här historien?
– Med tanke på den aktuella diskussionen om yttrandefrihet och alla fördomar om olika minoritetsgrupper som råder idag, så känns det viktigt att alla grupper själva får chansen att berätta, och inte blir representerade av några andra. I vårt fall handlar det om hur det är att vara döv och kvinna idag i förhållande till förr i tiden.
Vad har vi att lära av historien, vilka erfarenheter bör vi ta med oss från tiden som har varit?
– Alla människor bör känna till sin historia. Tack vare att människor har berättat om sina erfarenheter har vi nu fått bättre förståelse för hur döva kvinnor har haft det genom åren. Och att vi måste kämpa ännu mer för att kvinnor i allmänhet och döva kvinnor i synnerhet får samma förutsättningar i samhället som hörande män. Det kan låta som en självklarhet, men det är det tyvärr inte.
Vilka skulle du helst vilja ser föreställningen?
– Alla är så klart välkomna! Jag hoppas att de som arbetar för och med döva och hörselskadade får möjlighet att titta på föreställningen så att det leder till merförståelse och därmed förbättringar för döva och kvinnor. Även personer som aldrig har tänkt på teckenspråket som ett språk lika värdefullt som det talade, borde se den.
Vad tror du – kommer vi att få se en liknande pjäs om 30 år som jämför samtiden med vårt 2013, och hur skulle den se ut?
– Ja, det tror jag. Men de kommer inte att förfasas över vår tid, tvärtom. Idag får vi använda vårt språk och vi har en stark och fungerande community, samtidigt som förståelsen från det hörande samhället ökar. Men med samhällets ständiga vilja att normalisera oss döva och den nya teknologi som gör att döva blir mer eller mindre hörande med hjälpmedel av olika slag, kan följden också bli att en viktig del av kulturen och den starka samhörigheten som finns idag försvinner i framtiden.

Text: Johanna Broman Bild: Urban Jörén