Nytt avsnitt av Riksteaterns poddradio!

Under Teaterdagarna 4-5 april fångade Riksteaterns Joakim Rindå flera konstnärer och arrangörer som befann sig i vimlet. Tillsammans snackade de om scenkonst, mod, demokrati och vikten av att träffas. Några av dessa samtal finns nu samlade i ett specialavsnitt av Riksteaterns poddradio.
Håll till godo!

Här kan du läsa mer om Riksteaterns poddradio, t.ex. hur du kan prenumerera på avsnitten i din smartphone.

Den poetiska sanningens språkrör

Quote

Han är dokumentärdramatikern som har grävt i Ingmar Bergmans arkiv och funderat kring gränsen mellan människor och djur. På Teaterdagarna visas två verk signerade Marcus Lindeen, och han är själv på plats för att berätta om dem.

Marcus Lindeen kan du träffa på Teaterdagarna, där två av hans verk visas.

Dramatikern och regissören Marcus Lindeen har ett klipparkiv hemma där han samlar nyheter som känns spännande. Då och då kollar han i det och rätt vad det är, så är tiden mogen för någon av historierna att lyftas upp och berättas. Lindeen har gjort sig känd för sina dokumentära verk för både scen och duk. Ångrarna om Mikael och Orlando, som ångrar sina könskorrigeringar från man till kvinna, gjordes både som film och pjäs. Filmen som hade biopremiär 2010 belönades med en Guldbagge och tv-priset Kristallen, för bästa dokumentär. I pjäsen En annan kamp beskrivs tre personers respektive aktivistiska handlingar, genom Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner ges en ny bild av Ingmar Bergmans konstnärskap, och i Djur som dör undersöker Lindeen gränsen mellan djur och människor.
Under årets Teaterdagarna har besökarna chans att uppleva Marcus Lindeens två senaste verk; pjäsen En förlorad generation från Dramaten och performancet Wild Minds från Moderna Museet. Båda föreställningarna bygger på dokumentärt material.
– Research är min metod. Jag har alltid älskat att läsa på och gräva djupare, först som journalist och nu som dramatiker.
En förlorad generation är ett beställningsverk för Dramaten på temat ungdomsarbetslöshet. Ett ämne som till en början kändes svårt att göra intressant.
– Det var först efter en del research som vi fick upp pulsen och hittade spår som kändes intressanta att följa. Bland annat en videoblogg av en kille som heter Ludvig. Han berättade där om sin situation som arbetslös, frustrationen, dagarna som gick. Jag gjorde en intervju med honom som blev utgångspunkt för hela pjäsen.
Lindeen träffade tillsammans med två reportrar flera arbetslösa personer som alla fick berätta om sina tankar kring situationen de befann sig i. Historier som tillsammans blev ett tidsdokument och ett nedslag i vardagen för många människor.
Om det var någorlunda lätt att få de arbetslösa personerna att anförtro sig och berätta om sina liv, kan det närmast beskrivas som motsatsen att komma nära personerna som skulle komma att bli huvudkaraktärerna i Wild Minds. Idén fick Marcus när han hittade en artikel om personer med diagnosen ”compulsive daydreaming”, en slags tvångsmässiga dagdrömmar.
– Moderna Museet bad mig göra ett performance i samband med deras litteraturfestival i höstas. Jag ville göra något kring vårt behov av fiktion, utan att det skulle handla om författande eller konst. Då kom jag att tänka på den här artikeln om människor som är beroende av sina fiktiva fantasivärldar. En slags fiktion fast utan publik. Jag blev nyfiken och gick med i ett anonymt diskussionsforum på nätet för ”compulsive daydreamers”.

“Jag tror att både de arbetslösa ungdomarna och de tvångsmässiga dagdrömmarna fantiserar och längtar efter ett annat liv”

Precis som i de allra flesta fall krävdes tålamod för att få personer att anförtro sina ofta mycket privata berättelser för honom
– Jag är alltid öppen med att jag är dramatiker och vad jag har för uppsåt. Det handlar om att respektera personernas vilja. Vissa av ”dagdrömmarna” ville vara anonyma, andra var öppna med sitt tillstånd.
På forumet lärde Marcus känna några amerikaner som efter ett par veckors snack på nätet accepterade att deras liv blev en del av det performance som Moderna Museet beställt till sin litteraturfestival.
– Det var en process att få dem att våga öppna sig, värsta förhandlingsprocessen. I sådana situationer måste jag verkligen förstå vad jag ger mig in på, och komma ihåg att spela med öppna kort. Men med tiden öppnade de sig mer och mer och var tacksamma över att jag skulle uppmärksamma diagnosen. Men jag var tvungen att lova att deras röster aldrig skulle bli offentliga. Rösterna finns med i föreställningen, men bara i de hörlurar som aktörerna har på sig. Aktörerna lyssnar på rösterna och upprepar sedan exakt vad intervjupersonerna säger på inspelningen.
Arbetslösa och extrema dagdrömmare. Tekniken med hörlurar och simultantolkning av dokumentära röster används i båda föreställningarna. Men det är inte den enda gemensamma nämnaren.

– På ett sätt handlar de ju om helt olika saker. Men jag tror att både de arbetslösa ungdomarna och de tvångsmässiga dagdrömmarna fantiserar och längtar efter ett annat liv. Och det är ju nåt som de flesta kan känna igen sig i och en bra motor för berättande.

Skådespelarna i Den förlorade generationen simultantolkas av domuentära röster.

Det är ingen tvekan om att de personer vars livshistorier som Marcus använder i sina projekt och pjäser, får ett speciellt förhållande till honom.
– Jag bygger ju en relation med dem, som är som en vänskapsrelation, men ändå inte. De känner sig sedda och hörda, och efter att de har berättat sin historia går jag vidare. Det är klart att det kan bli en tomhet. Därför försöker jag hålla kontakt med alla, eftersom jag känner ett ansvar för dem.
Frågan om var gränsen mellan fiktion och verklighet går, möter Marcus ofta. Själv tycker han att det är ointressant.
– Regissören Werner Herzog har myntat begreppet ”ecstatic truth”. En slags poetisk sanning, som ibland kan vara sannare än sanningen själv. En konstnärlig sanning som har en helt annan funktion än den som journalistiken hela tiden försöker förmedla. Det låter kanske pretentiöst. Men jag tycker det ger mening. Att jag som dramatiker har en annan uppgift än journalistens. Även om vi båda utgår från verkligheten som material.

Marcus Lindeen
Ålder:
33.
Bor: På Södermalm.
Familj: Pojkvännen Martin Falck.
Gör: Regissör och dramatiker. Har precis börjat inspelningen av en dokumentärfilm och skriver på en ny pjäs för Dramaten.