kollationeringar höjer pulsen

Nu har säsongen börjat! ”Surrender” koallationering i måndags, enseblens röster gav hela berättelsen kropp och skönhet.Och detta i en text som närmast kan beskivas som existensiell thriller.Mia Blomgren har gjort en radiodokumnetär kring tematiken, den kommer på vår hemsida och i P1. ”Flygräddare” kollationering igår på Unga Klara, var ett annat äventyr där leken och överrenskommelsen mellan scen och salong kommer att vara drivande element för en unik scenupplevelse. Följ på vår hemsida och på Unga Klaras

Normkreativa målsättningar sökes!

Tillsammans med mina kollegor arbetar jag just nu med att utveckla de målsättningar som teatern har för att erbjuda medborgarna en balanserad repertoar. Jag vill gärna ha din input!

Så här tänker vi: Kvantitativa målsättningar är nödvändiga. Men de är inte tillräckliga i en teaterorganisation som vår, som arbetar för att innehållet i repertoaren ska vara mångfasetterat och ”erbjuda upplevelser som sätter tankar och känslor i rörelse – för alla överallt”. Det är därför vi arbetar med att ta fram kvalitativa normkreativa målsättningar för repertoaren.

Jag vill gärna ha din hjälp med exempel som jag kan presentera för mina kollegor när vi ska ha workshop i höst! Hur kan en normkreativ målsättning för repertoaren vara formulerad? Har du exempel på sådana målsättningar som du mött i någon annan verksamhet? Eller har du idéer om hur de borde formuleras?

Riksteaterns konstnärliga uppdragsledare vill att repertoarbeslut ska bygga på aktiva och medvetna val ur många olika normkritiska perspektiv. Jag önskar mig målformuleringar som jag kan presentera för dem som inspiration inför arbetet med att formulera de mål vi vill förhålla oss till  – inför repertoarbeslut och när vi ser tillbaka på ett spelår.

Har du en idé som du kan tänka dig att bidra med? Mejla gärna till mig på gunilla.edemo@riksteatern.se så svarar jag dig i augusti när jag är tillbaka i Riksteaterhuset i Hallunda efter semestern.

Ha en skön sommar!

/Gunilla Edemo, vikarierande dramaturg vid Riksteatern

PS. Jag frågar mig ofta: Hur vet vi om vi uppnår våra kvalitativa målsättningar? Jag tänker mig att den förändring och utveckling som vi kan uppnå genom att jobba mot kvalitativa mål inte kan bli mätbar, i meningen att den kan synas i staplar och diagram. Däremot vill vi att den ska vara märkbar och möjlig att utvärdera, av oss och av utomstående.

Sista Pippiföreställningen…

Pappa Efraim vill att Pippi följer med honom ut på havet!

Igår, lördagen den 10 december var det vår sista föreställning av ”Här kommer Pippi Långstrump!”.

Pippi Långstrump är en ikon, med sina äventyr och med sina vänner Annika och Tommy, för hörande barn i alla generationer, men det är inte lika självklart för döva och teckenspråkiga. Pippi Långstrump har översatt till över 90 språk, men bara en enda har gjorts på teckenspråk.

Därför var det helt fantastiskt att Riksteaterns Tyst Teater fick göra detta!

Vi har mött publiken efter föreställningarna: En flicka berättade att hon sett Pippi i Vimmerby, men hon kunde inte förstå henne och inte heller prata med henne, då hon inte kunde teckenspråk så den lilla flickan var överlycklig över att träffa Pippi, Annika och Tommy som kunde hennes språk, att hon var helt lyrisk och gjorde Pippidansen hela vägen hem. En annan ur publiken sa: Jag har fått vänta länge. Äntligen vid 46 års ålder förstår jag Pippis dragningskraft, eftersom det sker på mitt språk. I en liten stad i mellersta Sverige var det nästan bara pensionärer i publiken. Efteråt kom en man i 60 års åldern fram och sa: Äntligen får jag se Pippi och hennes vänner på mitt språk, när jag bara fått läsa om henne och sett filmer utan text. Det är inte samma sak. Tack så mycket, tack till er alla! Och så lunkade han leende iväg på käppen.

Pippis pappa har kommit!

Man är aldrig för gammal för Pippi. Detta var bara några exempel av många reaktioner vi fått under turnén. Men den gemensamma nämnaren är hur viktigt det är att få se en föreställning på sitt språk.

Det har varit en fantastisk resa att göra en klassisk pjäs, som knådades vackert ihop av dramatikern Tora van Platen. Underbara scenlösningar och kostymer gjorda av Märta Fallenius, som många i publiken beundrade. Fenomenal teckenspråkskonstnär i regissören Debbie Z. Rennie. Och en verklighetstrogen Pippiperuk, som i övrigt fick många kommentarer, bl.a.  ”Är det ditt riktiga hår?” och smink, fixad av Eva Rizell.

Annika vill att Pippi ska stanna!

Annika, spelad av Mette Marqvardsen, Tommy, spelad av Bülent Yalcin och Pippi, spelad av undertecknad, och även Herr Nilsson och Lilla Gubben: Vi vill härmed säga TACK till alla barn – stora som små och arrangörer för att Pippigänget fått spela för just ER!

Det har varit otroligt roligt att få möta er glädje. Det har varit och är givande att få spela i ”Här kommer Pippi Långstrump!” – att även vi har haft det så roligt på scen! Och vilken fantastisk feedback vi fick från publiken! Många sa att det berodde på den fantastiska utförandet på teckenspråk, dess konstnärliga rikedom som kom fram med händerna i dialogen, att de som kunde teckenspråk kunde hänga med och förstod precis allt. Skoleleverna ställde många bra frågor, vilket var berikande. Det var roligt att se barnen så glada efteråt!

Ja, det var blandade känslor att köra den sista föreställningen igår. Det är även med sorg, för andra framtida döva och teckenspråkiga barn inte får möjlighet att ta del av en sådan föreställning.

Pippi är överlycklig över att pappa Efraim kommit!

Allas vår bästa Herr Nilsson!

Det är därför otroligt viktigt att teater för döva och teckenspråkiga barn fortsätter med sin magi, äventyr, sorg och skratt – på deras språk, även i framtiden.

Vem är starkast i världen?

Vi tackar alla som kom och delade glädje och Pippidans med oss! Hoppla ofta i livet!
Foto: Rebecca Hellqwist

Kramköer, premiärfoton och värdet att komma till publiken

Pippisång i full fart!

Efter premiärföreställningen!

Föreställningarna i Leksand, Umeå, Piteå, Öjebyn och Härnösand möttes även där av förväntansfull publik. Både barn och vuxna, elever och lärare kommer fram till oss och säger att vi är efterlängtade. På en skola hade de redan i augusti tagit upp allt om Pippi! Så efter föreställningen blev vi nästan påhoppade av glada barn som ville prata med oss alla.

Stad efter stad kunde vi se att det verkligen är stort att se föreställningen på teckenspråk.

I Öjebyn, sa en liten kille: Jag tycker om att kramas, får jag krama om dig, Pippi? Klart han fick! Genast blev det en kramkö, även till Annika och Tommy. På Kristinaskolan i Härnösand fick barnen träffa Pippi, Annika och Tommy efter föreställningen och där fick man också se en Pippidans som de själva komponerat ihop!

Det är då man också förstår hur mycket det betyder, att vi kommer till dem och att de får möjlighet att se teater på plats. Alla möten med barnen känns magiska, att det känns som föreställningen fortsätter även efteråt.

Nu har Pippigänget tagit en break på en vecka, så Lilla Gubben får skutta glatt i hagen och Herr Nilsson får mumsa på många bananer.

Själv tvättar jag de olikfärgade strumporna. När de är torra nog väntar nästa publik.

Ser ni hö på vägen, så är det vi!

Passar även på och visar några bilder från premiären i Göteborg. Alla bilder är tagna av Riksteaterns Tyst Teaters tolk Mimmi Ahlén.

Othello här och nu!!!

Vi har varit i Sandviken och Söderhamn och är nu på väg till Ljusdal. Hittils har det känts väldigt bra och kul. Vi spelar med ganska bra mellanrum för vila och resa, men faran med för långa uppehåll bilr avståndet till nuet!! Att komma ihåg det man gjorde sist och ändå nytt. För visst vill man att teater ska va så levande som möjligt, det vill iallafall jag. Strävan efter total närvaro är det man som skådespelare alltid vill uppnå. Och det blir oftast lättare att komma dit om jag oftare och mer tätt inpå spelar föreställningar sisådär en om dan fem kvällar i veckan som jag är mer van vid, då ägnar man inte så mycket energi åt att minnas utan går bara in o gör och försöker släppa det som repats och spelats tidigare. Självklart finns en sanning i metoden ”vila sig i form” som idrottare gör men det där hudlösa och sköra tillståndet är i mitt fall under ständig forskning. Med risk för att låta pretentiös…så är det faktiskt så att teater som konstform är och har alltid varit hotad av modernare och lättillgängligare alternativ som film och tv-spel och därav denna vikt för att bra teater måste få överleva och utvecklas, för inget slår ju enligt mig livet-live-här&nu-salong&scen när det är som bäst… Nu ska vi strax spela i en Aula i Ljusdal. Ska försöka å inte minnas något =))
Jag han inte publicera igår, det gick bra att spela och Ljusdalpubliken tyckte om föreställningen. Nu är vi i Östersund och ska utforska stan..
Om vi kan ha en ljushyad Othello kan kebaben i Östersund ha en blond alladin
Om vi kan ha en ljushyad Othello kan                     Train-surfing i Östersund
kebaben i Östersund ha en blond Alladin
”Nu slår det mig, det som jag ville glömma. Du sa-det dyker upp i minnet som en korp invid ett pestbesmittat hus, med bud om död- att han har näsduken” Othello

Minsta teaterbesökaren och riktiga pengar

Solen tycks följa efter Pippigänget!

Träden bjöd på fantastiskt färgfyrverkeri på vägen till Linköping, hösten var kommen men våren är med på något märkligt sätt ändå.

Efter föreställningen fanns det en liten flicka på kanske tre år, som var dagen till ära klädd i en klänning med pippimotiv och sa hela tiden: Pippi, pippi, pippi! Men även här fanns många äldre bland publiken och som sa att det var nostalgi att se Pippi Långstrump och hennes vänner. Och äntligen kunde de se den på teckenspråk, sa de. Man är aldrig för gammal för Pippi!

Nästa anhalt var Örebro med två föreställningar, där var en fråga återkommande bland barnen: Är det riktiga pengar? Bülent Yalcin, som spelar Tommy och även Pippis pappa Efraim, hade i den senare rollen en magisk stund med ett försvunnet guldmynt, fick därför denna fråga: Kan jag ta en peng så jag kan trolla som du?

Det skulle bli tomt i väskan om hela Sveriges barn tog en peng, men du kan använda en femma istället, blev svaret. Eleven nickade glatt och vi tror att där gick en blivande trollkarl.

Efter sista föreställningen fick vi veta att den minsta teaterbesökaren var två månader! Ja, det ska börjas i tid och vad vore inte bättre än att börja med Pippi. Det var även en annan liten tjej i full Pippimundering, orangea flätor och olikfärgade strumpor som direkt efter föreställningen tog plats på scen: Jag är också Pippi!

Det är då barnteater är som bäst!

Nu rider vi vidare på Lilla Gubben, till Leksand som är nästa anhalt.

 

Premiärsuccé, Pippilängtan och tågäventyr!

Efter 8 veckors repetitioner med fantastiska regissören Debbie Z. Rennie packades ned den underbara Pippiscenen, gjord av Märta Fallenius, för färd till Göteborg. Även Pippiperuken var nedpackad tillsammans med sminket som trollades galant fram av sminkösen Eva Rizell. Nu skulle äventyret, som flätades samman av tre Pippiböcker under fabulöst arbete av Tora von Platen, börja!

Scenmästaren Carina Jernberg åkte före och byggde upp Villa Villerkulla och dess uppfinningsrika gömmor. Det kändes som en evighet innan premiären, men när vi äntligen äntrade scenen kändes det underbart! Efteråt mötte vi glada barn: Vi har längtat efter en teckenspråkig Pippiföreatällning!

Många barn kom fram till Pippi, Annika och Tommy med stora leenden. Det kändes glädjefyllt att ge barnen ett riktigt äventyr på teckenspråk, sa Bülent Yalcin, som spelar Tommy. Det var roligt att se barnen sitta där med ögon stora som tefat under föreställningen, tyckte Mette Marqvardsen, som spelar Annika.

Nästa stad var Vänersborg och även där togs vi emot av glada barn, efteråt frågade de: Är Pippi stark på riktigt?
Det syntes även där att Pippi är efterlängtad, världens starkaste flicka som äntligen visades på deras språk.

Efter föreställningen möttes vi av ett riktigt vårväder! Tåget kom in när vi satt o lapade sol, såg på informationen att det var vårt tåg som kom så vi tog plats. När konduktören tog våra biljetter, sa hon: Ojdå!
Det visade sig att vi satt på fel tåg! Istället för Stockholm var vi på väg till Göteborg – igen. Konduktören var bussig o fixade nya biljetter även om det innebar plus två timmar tills vi kom hem.

Nästa anhalt var Jönköping som även där gassade i härligt solsken. Efter föreställningen gick vi till barnens skola där de fick en frågestund med oss och vi fick bl.a. frågan om vi var döva på riktigt.

Sammanfattningsvis kan vi se en verklig Pippilängtan bland barnen. Många av dem sa att de har läst om eller sett Pippi på film, att hon är deras idol. En sa att Pippi finns i hela världen.

Nu finns hon även på teckenspråk. Att se en föreställning på sitt språk är en rättighet. Det borde vara självklart.

Nu rider vi vidare på Lilla Gubben till Linköping!

På kurs mot ny hemsida!

Igår kväll höll Henke Broman, webbansvarig på Riksteatern, kurs för teaterföreningarna i Blekinge. Vi var 10 pers som fick lära oss hur vi vidareutvecklar våra nya hemsidor inom Riksteaterns hägn. Det

Henke håller kurs för oss i Blekinge

var folk från fyra av våra fem teaterföreningar å så jag som ska fixa till Blekingesidan. Hela högen var väl förtrogna med hur man använder en dator, så vi gick raskt fram och kunde sluta en halvtimme tidigare än planerat. Jag har tidigare hållt i en del kurstillfällen för datoranvändning just för teaterföreningarna och vet hur svårt det är när deltagare är på nybörjarstadiet i att bara skicka e-post.

Jag var speciellt glad att vi kunde åka hem tidigare från Karlshamn mot Karlskrona för jag skulle åka tåg 6.34 denna morgon. Jag är just nu på väg till Järvsö och Lasses och mitt fritidshus för några dagars ledighet där. I det här jobbet blir det alltför lätt många övertidstimmar. Man jobbar hela dagen på kontoret och går direkt till möte på kvällen. Man jobbar hela veckan plus en eller två helgdagar. Så ibland tar man sig samman och tar ut några dagars ledighet.

I Järvsö väntar Lasse (Åkerlund/Teater Allena) och hans alldeles nyfödda barnbarn Uno, som det ska bli härligt att träffa och få gosa med. Lasse är just nu på turné på sin gamla hemort. Han spelar bl.a. Trollet med den gula kepsen. Den gjorde han som adventskalender i radion 1988 och nu har den valts ut bland de åtta mest populära adventskalendrarna som ges ut i en cd-box för försäljning snart. Så glad han blev att den blev framröstad och så stolt jag blev!

Ikväll ska Lasse och jag till Ljusdals Teaterförening för att se Tornedalsteaterns 105 kurvor – en berättelse om Pajala-Lasse. Det är min gamle vän Ulf Fembro som har regisserat. Ulf drev på 80-talet UDG, en fri grupp som Karlskronaborna älskade. Ulf har gjort nya försök att etablera sig i Blekinge, men det var för svårt att försörja sig där så han drog norrut. Det ska bli kul att se en pjäs som han regisserat.

Så här ser jag ut på mitt kontor i Karlskrona!

Nu närmar sig mitt uppdrag som bloggare sitt slut. Resten av september är jag som sagt ledig och jag vet att jag brukar ha lätt att bli helt uppslukad av annat än mitt jobb då. Ett sundhetstecken antar jag! Nu ska jag ägna en stund åt att försöka använda mej av kunskaperna från igår kväll innan ledighet tar vid helt och hållet.

Ingela Gånedahl, teaterkonsulent i Blekinge

Södra Sverige planerar utbudsdag

Igår hade jag alla mina kollegor i södra Sverige på besök. Ja inte barnteaterkonsulenterna, men alla andra. Vi planerar utbudsdagen vi ska ha tillsammans första helgen i februari. En utbudsdag är som en mässa där en mängd producenter av dans och teater får visa korta presentationer av vad de har att erbjuda. Riksteatern är förstås där, de olika länsteatrarna inom våra sex län och så en mängd fria grupper eller individer av alla slag. Utbudsdagarna är som en fest för teaterarrangörerna. Man klär sig lite snyggt, träffar en massa andra engagerade människor och ser prov på en massa intressanta föreställningar. Å så äter man gott och dricker kopiösa mängder kaffe. Ja visst ja, kollegan Marie brukar besöka Cloetta, så vi har gott om godis vilket har en strykande åtgång!

Vi har haft gemensam utbudsdag för hela södra Sverige de senaste två åren. Då har vi varit i Hässleholm fina kulturhus. Men nu invigs snart det nya och helt fantastiska kulturhuset Spira i Jönköping, så i februari samlas vi där. Jag tror att det blir jätteuppskattat att åka dit och att få se och vistas i det vackra huset. Vi var några konsulenter som fick en exklusiv visning av huset i augusti och vi var mycket imponerade.

Thomas Tegnér visar oss kulturhuset Spira i Jönköping

På en utbudsdag har vi cirka 220 arrangörer och säkert 60-70 scenkonstproducenter, så det är ett stort arrangemang där allt måste klaffa. För oss konsulenter gäller det att få dit bra presentationer och att få all logistik att klaffa. Mängder med hotellrum ska bokas. Folk ska hitta dit så karta behövs. Lokalerna måste fungera för det som ska visas och hysa det antal som behövs. Inte minst måste det vara fika och förtäring vid rätt tillfällen så att alla hålls på gott humör. Och vi måste veta vem som gör vad. Några ska ta hand om producenterna som kommer och ofta är nervösa. Några måste ta hand om alla arrangörer  varav en del är gamla rävar som har varit med länge och en del kommer för första gången och vet inte nåt!

Vi hade ett bra möte där vi bland annat gick igenom en flera sidor lång lista på grupper/folk som kunde vara aktuella att bjudas in för att göra presentationer. Jag tror att vi sållade bort minst två tredjedelar. Nästa gång ses vi i själva Spira, som ju invigs 11 november. Det ska bli så spännande att se huset färdigt!

Mina kollegor Camilla från Kalmar och Lena från Halland

Tänkte tagit en bild på hela högen när vi satt och jobbade, men det glömde jag bort under de intensiva diskussionerna. Det är många starka viljor. Vi är inte alltid överens från början, men vi brukar kunna prata ihop oss. Hann dock fyra av en blixt på Lena och Camilla som lämnade kontoret sist.

Ingela Gånedahl, teaterkonsulent Blekinge

Scenkonstcentrum

Jag har ägnat en stund åt att skumma remissvar på förslag till Blekinges nya regionala kulturplan. I förslaget står det att vi ska skapa ett cemtrum för scenkonst där teater, musik, dans och senare även film ska ingå. Lysande tycker jag. För som det nu är sitter vi alla mer eller mindre på vår kammare o jobbar. Jag har ganska täta kontakter med Dans i Sydost, dvs danskonsulenten, men med övriga är det skralt. Jag skulle himlans gärna se att vi alla fanns under ett o samma tak och absolut med samma fikarum så att vi verkligen skavde mot varandra. Däremot behöver vi inte nödvändigtvis slås ihop till ett bolag eller en organisation. Flera av oss som detta förslag rör har i våra svar skrivit att vi ställer oss positiva till ett scenkonstcentrum.

I länet finns några tongivande kulturpolitiker och kommunpolitiker som verkar ha fått förslaget om bakfoten. Man tror att det ska satsas en massa resurser på ett sånt centrum och att dessa resurser istället kan spridas ut på lokala aktörer. Så alltså är man emot förslaget. Oj så galet det kan bli! Och det verkar som om man har missat att den nya kulturpolitiken går ut på SAMVERKAN! Så nu jobbar jag för fullt med att berätta hur fantastiskt bra ett centrum kan bli och hur det verkligen skulle gynna just alla dessa lokala aktörer. Blir det som jag vill så har vi från de regionala scenkonstinstitutionerna/organisationerna en insändare snart med argument för scenkonstcentrum.

Någon som har goda erfarenheter av en sådan samverkan???

Ingela Gånedahl, teaterkonsulent Blekinge